Denna dag som ägnas åt vila, passade jag på att gå på återträff. Återträff med de 4 härliga, sköna, vilda och frigjorda tjejer/kvinnor som jag och mitt tjejgäng ägnade mycket tid och diskussion om och med under ett antal år. Sex and the city förstås. Några av oss i alla fall, älskade den då. Det var som om man var där. Med dem, på Manhattan. Upplevde. I filmen är kvinnorna nu 10 år äldre. Jag inser att det är vi nog nästan också. Då var de flesta av oss singlar. Vi levde som de gjorde. Pojkarna/männen kom och gick. Krossade hjärtan analyserades i timmar. Festerna och shoppingen upptog en stor del av vår tid. Och vi hade verkligen roligt. Filmen blir en flashback ifrån den tiden. Kanske delvis därför jag blir lite extra känslosam. Den här filmen ser jag tyvärr inte i en återträff med tjejgänget som numer är spridda över landet. Jag njuter av den själv, med min stora sprattlande mage. Ja, jag får mina känslostormar. Jag skrattar, jag gråter. Ja ja, jag kan skylla på hormonerna. Det blir happy end förstås. Tack och lov. Och jag sänder en tanke till mina käraste gamla vänner. Jag saknar er verkligen. Önskar att vi var närmare varandra i vardagen. I den tid som Carrie beskrev rätt komiskt: 20årsåldern- det är då man ska roa sig allt man orkar, 30årsåldern-är då man lär av sina misstag, 40årsåldern är då man betalar för drinkarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar