Vi hade tur att få ett enkelrum den här gången. Till skillnad ifrån när han föddes. I och för sig känns det än mer viktigt nu. Att få rå om honom, pyssla om honom och skapa så mycket trygghet som möjligt. Vi är inne på 3e dygnet, inlagda här nu. Det börjar bli en liten vardag otäckt nog. Man inrättar sig förvånansvärt fort i rutiner märker jag. Håller koll på nattens kontroller. Vaknar med en timmes mellanrum ungefär. Mer eller mindre grusad i ögonen försöker jag lugna honom. Lyssnar på hans små rossliga andetag. Jag kan personalens schema tider nu. Vet när nattpersonalen kommer. Vet när de går. En del är trevligare än andra. Men jag bestämmer mig för att rikta bara tacksamhet mot dem. Allihop. Från de underbara nattsköterskorna första natten, till den mycket svårförstådda lätt uppläxande Muhammed vid första mötet på närakuten. Vilken tur att ni finns allihop. VIlken oändlig tur, att just ni i denna stressade, prestationsinriktade, karriärsstyrda, självförverkligande värld, fortfarande drivs av en passion att ta hand om andra.
När jag vant styr mina steg nu bort genom korridorerna mot kaffevagnen, där man själv lägger pengar, så sneglar jag på vägen in i ett och annat rum, som står öppet. Där sitter föräldrar med sina små i knät och läser sagor. Matar. Tröstar. Väntar. Jag känner igen deras blick. Deras oro. Deras sneglande på klockan. Deras barns hosta. Allt är bekant. De har ändå kommit ett steg vidare i slussen ifrån receptionen. Där ute sitter de som nyss kommit in. Med nummerlapp i hand och väntar. Men då har de förmodligen redan varit på den allra första anhalten, närakuten, där den första gallringen ska göras. I en värld där allas oro, allas väntan är lika svår, är de just dessa slussarbetares jobb att gallra. Prioritera. Dessutom med glädje och tålamod.
Tack för att ni finns.
Nu släcker vi lampan i rum nr 11 bakom de barngula gardinerna. Jag ber om en lugn natt, och bortblåsta otäcka RS virusar imorgon.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Älskade vän. Jag hoppas, hoppas och håller alla tummar och tår för att den lilla skrutten är bättre och får åka hem igen, snart snart. Så fruktansvärt läskigt när den otäcka svarta verkligheten kommer så nära och flåsar en i nacken. Doften av sjukhus och de vita rockarna. Men, vilken oändlig tur det är att de finns, de oftast fantastiska människorna som har gett upp den höga lönen mot att göra nytta på ett sätt som jag bara kan drömma om, när jag sitter och gör mina världsliga kommunikationsplaner. Jag tänker så mycket på er. Skickar massa energi och gigantiska kramar!
Tack fina vännen. Ja visst är det läskigt på ett sätt som slår omkull världen av trygghet man tror att man traskar omkring i annars i snöslasket. Det går fort, och är ofattbart otäckt. Men nu hoppas vi lämna rummet, till någon annan bättre behövande imorgon. Medan den strida strömmen utanför av väntande föräldrar, aldrig tar slut. Och då tänker man på dem som inte bara är här för några dagar, en vecka, eller två. Tänk dem som blir kvar på låååån tid. Huva.....KRAM
Åh, ditt inlägg får mig att minnas doften från infektionskliniken där jag och lilla Siri låg förra året, vid den här tiden. Hur tufft det var.
Måtte ni snart vara därifrån, starka och krya.
Tänker på er!
Tack snälla för omtanken. Ja just det, det minns jag att du skrev. Nej, det är verkligen läskigt när det händer. Men nu är vi hemma igen och om än lite omskakade, så fantastiskt glada och lättade. Kram
Skicka en kommentar