Det finns en liten skogsväg som går av ifrån vägen mellan Byrum och MellBöda uppe på Norra Öland. Vägen ledde in i den vackra, lite trolska blåbärsskogen, förbi det som en gång var min mormors folkskola. Hon brukade cykla till skolan på den vägen. Och det var där på vägen till skolan, på just den där lilla skogsvägen, i krönet, som hon brukade möta dem. Knytten. Ja så kallade hon dem. Det var oklart exakt var detta var för något. Men helt klart någon form av småtroll. Inte farliga. Men retliga. De kändes som om de försökte stoppa henne berättade hon. Hon kunde känna hur de klängde sig tag i pakethållaren och tyngde på där bak. Det gick som i kletig gröt. Långsamt och trögt.
Jag kom och tänka på hennes berättelser om knytten ikväll när jag sprang min runda runt vår lilla ö. Första varvet kändes nämligen precis som i gröt. Som i Kalle Anka filmerna ni vet där Kalle springer på stället, men aldrig kommer någon vart. Det kanske finns knytt här på Lilla Essingen också..? Men så började jag låta mina tankar vandra iväg sådär skönt som de kan göra när man kommer in i flowet. Tittade på träden som kommit så långt i sin linblomsgröna sköna skrud. Andades in vårdoften ifrån slånbuskarna som slagit ut sin vitaste fägring. Den där magiska doften som andas löften om sommaren. Äntligen!
Välkommen härliga vår! Och vips var det där andra varvet avklarat också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar