så är det mycket just nu. Upp och ned som en skakig berg-och dalbana. Jag hisnar varje gång. Det är så otroligt mycket och stora känslor som rullar fram och tillbaka. Det är som en stark men svårfångad förälskelse. Varje gång Bruno jollrar mot mig med sitt tandlösa leende. Sina glittrande stålgråbruna (svårdefinierade fortfarande) ögon plirar mot mig och får solen att blekna. Han ser förälskad ut. Och jag antar att jag gör det också i samma ögonblick. Det är som en egen kanal. Mot världen. Där det bara strömmar en massa ren kärlek. Tacksamhet. Samma sak ungefär när jag hämtar Noel på dagis. Varje gång släpper han allt det han håller på med. Hela hans lilla ansikte skiner upp och han springer fram emot mig. - Min mamma, ropar han! Det framkallar en sån stark våg av kärlek i hjärtat att jag nästan får stanna upp och dra in ny luft.
Lika snabbt kan den där mörka vågen slå över mig. Fort som en otäck förvånande tornado. Jag är aldrig beredd. Det är alla dessa trotslägen med Noel som allierat sig med min tröttma och blir en jobbig utmanare i vardagen. Liksom när Brunos mage strular vilket gör att det är svårt att amma honom fast han verkar hungrig.- Hysh hysh nu, inte väcka Noel, tänker jag på kvällarna. Upp mot axeln. Skaka mera. Ner igen och försök. Mera gallskrik. Då kommer den igen, den mörka vågen. Jag blir helt enkelt jättearg. Får bita mig i läppen. Ibland bara räcka över till Micke. Och efteråt när havet är lugnt igen kommer den där tysta ångesten som lägger sig som ett otäckt blankt täcke över mig. Jag vet att allt är normalt. Jag vet. Varje gång tänker jag att jag vet hur jag ska hantera det annorlunda nästa gång. Det fina är att jag får nya chanser hela tiden att testa min nya förmåga. Det svåra är att komma dit bara. Tålamod och snälla tankar mot mig själv. Jag försöker.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar