Att besöka hemstaden är för mig alltid en resa i nostalgi. Medan vi promenerar runt bland gator och torg tornas det ena och det andra minnet upp som hämtat långt nerifrån arkiven. Jag ser mina barndoms och klasskompisars ansikten framför mig, och funderar hur deras liv ser ut idag. Kanske bor de kvar. Tonårsbarn. Skilsmässa. Ny kärlek och kanske nya barn. Vi var ute och tittade på min gamla högstadieskola. Vämöskolan. Jag har inte satt min fot där uppe sen den dagen vi slutade. Men väl däruppe på gården så haglade minnena ikapp. Där var gympasalen. Skolmatsalen. Rektorsexpeditionen. Rökrutan. Sen gick turen vidare till min gamla oas. Tennisklubbens utearena. Den låg i en stor dunge, nere i en liten gryta, omgiven av en underbar bokskog, med massor av vitsippor. Jag minns exakt stämningen när man kom cyklandes ner där. Möttes av ljudet av bollar mot planken som man tränade emot. Man hejade på alla som spelade. Stora som små. Jag minns tydligt lukten när man kom in i det lilla klubbhuset. Det luktade läsk och godis, blandat med svett och gummi. Härligt. Det var en mötesplats. En uppväxtplats. En lärdomsplats på så många vis.
Såhär såg den tyvärr ut idag. Vila i frid- Klinteberga.
2 kommentarer:
Fina minnen!
Det är så jäkla häftigt, den där plötsliga känslan i kroppen som fanns precis vid en viss tid och plats. Doften, ljuden, sinnesstämningen. Att det kommer fram så mycket från de gamla gömmorna igen. Nostalgi är härligt ibland! Kramar
Skicka en kommentar