Från Duracell kanin till spillra

Förra veckan var jag som en Duracell kanin. Energin som både överraskade mig och min älskade sambo, tycktes liksom aldrig ta slut. Jag for runt här hemma, och hann med mirakulöst mycket vardagsbestyr, utan att bli alltför trött. Micke kom hem, skakade på huvudet och undrade: Vad går du på?
Själv tror jag det var ett anfall av vårenergi som tack för att jag faktiskt kommit igång lite lätt med joggandet. Sen kom Valborg, och vi hade min tokiga svägerska med tillhörande man på besök. Kvällen ville aldrig ta slut. De dracks rosévin, och sjöngs timmarna långa. Halv 3 drog jag själv av Ture Tupp, som blivit något av en klassiker ifrån babysången för mig... Som man kanske kan ana var vi inte lika pigga vid 06-tiden när Noel ville ha sin välling. Dagarna som följde var jag som helt i koma. Valborgssyndandet sträckte sig vidare in över första maj, då Micke fyller år, och som alltid ska firas med traditionsenlig smörgåstårta. Eftersom vi var lite extra trötta blev även kvällen en orgie i kolhydrater och fett. Det var som om kroppen reagerade direkt med att gå ned i dvala. Som en extra tyngd att bära i hela kroppen. Den släppte inte föränn igår och det får mig att längta till GI fyllda, träningsdagar och den där Duracell energin igen. Eller i alla fall, nånstans mittemellan räcker bra det med. Läskigt nästan vilken effekt det ger med kost och träning kontra heltidssyndande.