En vecka är över igen och det är söndag kväll. Min andra jobbvecka har passerat, och en helg som helt gått i rensandets tecken. Inte det roligaste precis. Men en riktig vardagtråkhelg. Just nu sitter jag här framför datorn i bonussonens rum. I vårt sovrum har Noel däckat för kvällen. Micke ligger och surar efter en dust med stora killen om läxläsning. Det är svårt det där med små familjekonflikter tycker jag. Hur stora de ändå kan bli. Det ligger som en dimma över vår lägenhet just nu. Vi hanterar dem olika. Micke med tystnad och surmulenhet. Jag försöker prata och lätta upp. Samtidigt som jag stöttar honom i sakfrågan. Jag har väldigt svårt för hans tystnad, som blir lite som en barnreaktion det med. Jag förstår samtidgt. Det är svårt helt enkelt. Ungefär som det är att acceptera att lägenheten aldrig kommer att ha den där lite mer "Sköna hem" looken längre. Det innefattar liksom inte leksaker överallt, små matbitar som klistrar sig under fötterna när man går, eller illaluktande blöjor som ligger kvar i en påse i hallen, och tvätten som aldrig tar slut. Jag svär över att jag ibland tycker att det är så svårt att acceptera. Extra mycket skam och skuld känner jag när jag som imorse lyssnade på den makalösa människan, Mikael Anderson.
Här kan man snacka om att acceptera läget. Hitta sin egen kraft. Välja glädje.
Jag bugar av beundran, och suger i mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar