Deltid med hängpattar..

Jag var väl dryga 25 år tror jag ungefär då. Vi jobbade mycket. Alltid sena kvällar. Det partades ofta, även på vardagar. Och det strulades runt, på jobbet. Kors och tvärs. Men vi var också som en familj för varandra. Jag hade då en kollega som brukade skämtsamt säga; Ja, det gäller att passa på nu. Rätt som det är sitter man där och jobbar deltid med hängpattar...
Det är nu det det.

Det pågår mycket tanketräning i mitt liv just nu. Träning som handlar mycket om att acceptera att mina tankar inte alltid behöver vara jag. Att min sinnesvärld inte behöver vara den som andra har. Om mig.
På jobbet handlar det om att inte stressa upp bilden av att alla andra undrar om jag håller på att tappa stinget, när jag måste gå vid halv 4, kommer sent in vissa dagar, eller jobbar halvdag på fredagar. Hur kan hon göra så, hon som är chef? Och jag tror att mina chefer tänker just det. Hon är inte sig lik. Hon har tappat det.
Jag tränar på att inte känna mig hotad. Av den nya vikarien. Är han bättre än vad jag är? Tycker alla att han ska ha mitt jobb nu..

Jag tränar på att inte leva i sköna hemmet. Alltid i alla fall. Att inte behöva ha allting klart, ljusen tända, servetterna vikta och parfymen på, när vi får gäster. Det löser sig ändå. Jag är inte sämre för det.
För att palla all den där mentala träningen, krävs också fysisk träning. Det har jag också kommit igång med. Men den förändringen tar också tid. Ett steg fram, halsont, två steg tillbaka... Det tar tid att bli av med mjukmage och hängpattar helt enkelt. Precis som det tog tid att få dem. Eller också så blir jag inte det helt. Det är också ok. Jag vet. Men jag tränar.