Gråtfärdig

I morse var jag helt gråtfärdig när jag klev upp. Oklart varför egentligen. Visst, jag hade sovit dåligt, då Noel vaknat oftare än vanligt under natten. Jag var kanske fortfarande trött sedan helgen som gick i festandets tecken. Eller var jag bara ledsen sedan gårdagkvällen då sambon och jag hamnat i ett onödigt tjafs som la en bestående tystnad över kvällen. Vet inte vilket det var. Men jag kände mig genuint ledsen. Medveten som jag är om mig själv på ett annat sätt nu förtiden, så tänkte jag på det ändå. Att jag måste försöka styra om mina tankar, och inte hamna i det där tänket att dagen liksom jäklas med mig. Typiskt, nu missade jag bussen också. Jäkligt kallt är det dessutom. Sen kan det där fortsätta hela dan. En enda negativ loop. Jag vet att det handlar om mitt sätt att förhålla mig till nuet. Det kändes som ett krig inom mig. Men i morse vann helt enkelt den negativa, tycka synd om mig själv känslan. Fram till lunchen. Då jag fick träna. Som kroppens egen medicin. Eftermiddagen gick i ljusets tecken. Tack och lov.