Hon hade kastanjebruna mörka, plirande ögon. Snälla, pigga och vakna. En klassisk pälsmössa och brun kappa. Hon såg ut på det där sättet man önskar att ens farmor eller mormor ser ut. De satt och samtalade med varandra, hon och en yngre man bredvid. Bussen krängde och svängde. De stod människor överallt i gångarna, och den arga, lätt stressade busschauffören skrek med jämna mellanrum ut att vi måste flytta oss ifrån dörrarna. Hon satt och berättade för den yngre mannen om hur det var när hon hjälpte en yngre lärarkandidat som ville bli precis som hon. Hon ville lära sig svenska språket och studera till lärare i svenska och svenska för invandrare. Hon bad att få komma och läsa för mig en gång i veckan. Ja, det fick hon förstås tänkte jag, och trodde aldrig att hon skulle orka det. Men det gjorde hon, och tänk hon blev lärare sen precis som jag. Den yngre mannen lyssnade uppmärksamt, tills nästa hållplats då han var tvungen att gå av. De vinkade glatt till varandra. Bussen krängde vidare. Barnvagnar studsade omkring. Stressen låg i luften i bussen. Men hon satt lugnt kvar, tittade ut genom fönstret, och jag kunde ana att hennes tankar kanske gick till hur livet har förändrats i Stockholm sen hon var ung. Tänk vad spännande det hade varit att höra mer om det.
Kontrasten blev enorm när jag några timmar senare satt hos frissan, och lyssnade till den ungar frisören, som klippte sina kompisar på löpande band. Långa tunikor, med skärp i midjan, blonda hårsvall, och tights.
Vadå, var det du som började skicka sms, med Puss ?
Nej, jag skrev först- HEJ. Sen skrev han tillbaka, HEJ, Puss.
Nähe?
Jo.....
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hej där,
nu var det länge sedan. Men jag läser din blogg med jämna mellanrum. Det är så roligt för jag håller också på med någon slags själv-renovering. Själv använder jag Yoga, Viktväktarna och pulsklocka. För förhållandets skull prenumererar vi på barnvakt 3 kvällar i månaden. Och det ger ju faktiskt resultat!
Det händer förstås inte över natt, men sakta men säkert sipprar insikten in: jag är viktig och självklart ska jag ta hand om mej själv.
Precis som du skriver hänger den mentala utvecklingen tight ihop med den fysiska. När man börjar göra börjar man också tänka.
Nu har det gått flera månader när jag faktiskt mått oförskämt bra, så nu börjar jag lita på att jag faktiskt är påväg ut i ljuset igen. Tillbaka till livet! Och det är så roligt att träffa sej själv igen, men hallå! Där är ju du, vad himla trevligt.
Eller sej själv och sej själv, men i alla fall bli påmind om en massa goda sidor som mer eller mindre tynat bort under press av småbarn, dålig sömn och usel ekonomi.
Tror du att det är 40-årskris eller mamma-utveckling eller vad? Hängpattar och deltid, jojo, jag minns den tiden. Vad hård och fördomsfull man var, eller hur ;-). Skönt att vi är så mycket visare och ödmjukare nu. Vi kommer kanske rent av sluta som den där vackra gamla damen på bussen!
Kramar till dej. Ha det skönt på Österlen också! // Pia
Hej Pia och tack för ditt långa fina mellanrum.
Ja du kris eller aldrig så tror jag att det handlar om olika faser i livet man ska igenom helt enkelt. Vissa tar längre tid än andra. Men klokare blir man tycker jag hur som helst. Vad skönt att höra att du tycker att du mår så mycket bättre. Kominationen yoga, viktväktarna, pulsklocka och barnvakt låter ju grymt:) stor kram till dig.
Skicka en kommentar