Minuterna före såg jag honom gå upp och ned på första trappsteget, i den ganska långa trätrappan, inne i affären. Jag begrundade honom en bit ifrån. Han gick upp, övervägde höjden, vaggade lite fram och tillbaka med ett ben i luften. Sen nästan tog han sats, och landade med foten nere i golvet och tog några extra trippande steg. Stolt leende ögon och ett bubblande skratt. Ja, det är väl så det är, tänkte jag. I värsta fall stupar han där i farten. Men höjden ifrån det enda trappsteget är inte värre än att han tar emot sig med händerna utan problem. De måste ju få upptäcka. Det är ju så det är att vara barn. Jag vill inte vara en sån där mamma som skriker Akta dig, för allt som kommer i hans väg.
Några minuter senare har han blivit lite tuffare, och kravlat upp högt, högt upp i trappan. Jag ser honom när han kryper uppåt. Går emot honom och ställer mig två trappsteg nedanför. Bevakar lugnt. Inväntar kravlandet uppåt för att sen hjälpa honom ned. Nöjd som jag är över att hitta det vi sökte i affären, så vänder jag mig om till Micke för att ropa ut den strålande nyheten.
Det tog max 2 sekunder. I ögonvrån fladdrar det till. Sen hör jag dunsen. Smällen. Den kommer jag förmodligen aldrig att glömma. Hårt trä mot hans lille skalle. Bilden jag såg är nu suddig, några timmar senare. Han stod på huvudet där i trappan. Voltandes i en kullerbytta. Sen skriker han högljutt. Jag kastar mig fram. Kall av skräck av den bilden jag nyss sett framför mig. En snabb tanke om att det är tur att han skriker i alla fall, kommer. Jag får upp honom i famnen. Ser inget. Tröstar. Tröstar. Håller mig lugn och tänker att det var nog inte så farligt. Går ner i trappan, för att möta Micke när en expedit med rynkad panna kommer emot mig.
Du, han blöder nog där. Gör han, säger jag. Förvånad. Då vänder jag på honom. Ser en stor mörkröd fläck i bakhuvudet. Och det kommer mer. Paniken slår till. Samtidigt det tillkämpade lugnet. Du måste hålla dig lugn nu. Vi kämpar bägge två med det tror jag, mannen och jag. En halvtimme senare sitter vi i väntrummet på Astrid Lindgren, bland alla andra oroliga föräldrar. Vi har tur. Vi tillhör de lyckliga som bara behövde vänta 1 timme. Många tårar senare, har vi en igenlimmad liten kille, som vi får ta hem igen. Han verkar ok. Nästan som vanligt, förutom då det läskiga såret.
Jag är stukad. Tilltufsad. Skamsen.
Vi hade änglavakt.
Jag ska bli mer försiktig. Jag lovar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Men du var försiktig. Och det går så fort. Jag har varit med om det där själv. Med Signe. Hon klättrade upp i en hög klätterställning i en lekplats. Jag stod bredvid, hade järnkoll, men så krängde Siri (som satt på min höft) till och jag vände bort huvudet en (1!) sekund för att titta till och rätta till Siri. Och då - faller Signe. Handlöst, rakt ner från klätterställningen. Och blir liggande helt tyst på marken.
Då slutade jag att andas kan jag lova. Sen kom Signes gråt. Hon hade tappat andan och kunde inte gråta först.
Sen grät vi båda.
Det gick bra. Hon klagade på lite ont i höften,men jag anklagade mig själv ganksa länge. Man gör ju det. Men samtidigt går det ju så jäkla fort. Och varken du eller jag var ju inte där, vi råkade bara titta bort en liten millisekund. Typiskt då att olyckan ska hända.
SKÖNT ATT DET GICK BRA!
Tusen tack, för att du delar med dig av din berättelse också. Det är som vanligt så skönt att få höra att man inte är ensam om de där känslorna, rädslan och paniken, och anklagelsen, även om man logiskt vet det. Tack. Kram
Shit, det är så läskigt. Vilken tur att det gick så bra. Och precis som Yogamamma skriver: du VAR försiktig ju! Det är så lätt att känna sig som en usel mamma men det räcker med en sekund och något händer utanför ens kontroll. Du är världens bästa mamma ju. Och du har koll. Mer än så kan man inte begära... Saknar dig! Kramar
Skicka en kommentar