I onsdags fyllde jag 39 år. Samtidigt som lille Bruno blev 2 månader. Det har gjort mig lite extra fundersam kring det här med åldrar. Hur ofattbart det är att jag närmar mig 40 !! Jag? Jag som fortfarande känner mig som den där tjejen som oftast är yngst i de sällskap eller omgivningar jag befinner mig i. Ja just det. Jag säger tjej. Inte kvinna. 40 år?! Det är en ålder jag förknippar med en helt annan typ av, ja just det, kvinna... Långa eleganta kappor ifrån NK, dyra datorväskor i skinn, Botoxiga pannor mm...
Inte ett struligt yrväder som jag själv..
Lika ofattbart är det att min älskade man fyller 50 här i vår. 50? Nu börjar det bli omöjligt att greppa..Min pappa blir 75 nästa år...Min härliga pappa som fortfarande låter exakt likadant på rösten i telefon som han gjorde när jag hängde i telefonbåset i studentkorridoren i Uppsala och behövde prata ut om mina kärleksproblem i nån timme eller två... Det är 20 år sen...
Vi har nyligen begravt Mickes mormor. Hon skulle fyllt 90 i sommar. Prästen sa vackert att: Annie hon hade levt sitt liv. Hon var nöjd. Det stämde nog. Framförallt längtade hon efter sin älskade man. Mickes morfar som gick bort för några år sedan.
Jag tycker det otäckt med tanken på ålderdomen. Tanken på att vi blir gamla. Allilhop. Vi kommer inte undan. En dag förhoppningsvis, kommer det vara Noel och Bruno som hälsar på mig och Micke på nåt servicehem. Det är en värld jag inte kan se. Skrämmande på så många vis. Och ändå hoppas vi förstås få ett så långt och friskt liv som bara är möjligt.
Det är knepigt det där. Det kanske bara är så att livet är skapat på det vis att vi inte kan föreställa oss nästa steg. Som det var att bli mamma tex..Världen är full av så många läskigheter så man kan ibland bli rädd för själva livet. Men samtidigt en sån oändlig lycka för allt fantastiskt man har. Och lyckan över varje dag vi får vara friska och hela.
Carpe diem - den gamla devisen är alltid lika viktig att påminna sig om..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar