I tisdagskväll var vi på konsert. Det är ju inte varje dag det händer direkt. Med mig hade jag dessutom fått två härliga väninnor och älskade sambon. En konsert med Eric kan man inte bara missa helt enkelt. Gadd alltså.
Perfekt upplägg med lagom stor lokal. Kägelbanan på Mosebacke. Lagom mycket folk. Som var lagom gamla. Det betyder att det inte var några fulla tonåringar som stod och hoppade och skrek bredvid så att man fick irriterande armbågar i ryggen konstant. Istället hade jag två skönt gungande tjejer bredvid, som liksom jag var uppfyllda av mannen på scenen. Av musikerna och deras fantastiska solon. Körkillarna (en av dem skrämmande lik Stefan Holm..). Men mest av allt- Eric. Mannen med Prince rösten. När man sneglade runt i publiken förstod man att det är många som vi som har varit med alla år. Köpt alla skivor. Kan varje text. Därav uppstår den sköna stämning man inte trodde fanns längre på en konsert. Ett behagligt, enda stort gungande, sjungande, dansgolv. För mig själv stod jag och hoppades tyst att den skulle komma. Den gamla godingen. Som genom ett trollslag gjorde den så det när han i ensamt majestät gled in på scenen i extranumret. Tonerna och den magiska rösten till "Bara himlen ser på" ljuder ut i det svettiga rummet. Gåshud över hela kroppen.
Det var så värt att gå hem med kraftigt ömmande trampdynor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar