Kan inte tänka mig ett bättre ord för hur de här första veckorna varit. Jag befinner mig i en bubbla där jag är så tagen av det oerhört stora, vackra och känslofyllda att ha en liten varm, mjuk varelse bredvid mig hela tiden. Också väldigt trött, psykiskt och fysiskt. Kroppen känner sig sliten och är öm lite här och var. Dagen rutas in av ett amningsschema, och däremellan handlar det om att acceptera att sömn alltid ska komma på prio 1, medan allt det där andra jag annars gjorde får komma i andra hand. Det är svårt. Jag har mått bra av att göra de där andra sakerna. När tröttheten slår ned på humöret kommer ångesten. Får man tänka jobbiga tankar när man fått en sån här gudagåva till sitt liv? Förnuftet som vet att man får kämpar över känslorna som svajar.
Mitt i det omtumlande rookiemammalivet så hade jag varit evigt tacksam om någon hade kunnat tala om saker i förväg som man liksom bara förväntas veta:
- Amning är en konst som handlar oerhört mycket om teknik och psykologi, och som kan ta tid att lära sig...
- Många tar sig inte ut på stan och ammar de första månaderna..
- Man räknar amningstid ifrån det att man börjar amma, inte slutar...
- Barn kan göra uppehåll i bajsandet i 8-10 dagar utan att det är nåt konstigt..
- Alla kan amma, det är bara frågan om mjölken räcker..
Ja och listan fylls på lite varje dag...
Däremellan njuter jag av de ögonblick när världen står stilla. När jag ser in i hans blick som verkar ha ett annat djup än vad vi vuxna har i den här världen. Som om de ser en annan dimension. Kanske en annan tid också. Kanske en gammal själ?
4 kommentarer:
fantastisk söt liten kille:)
Det låter härligt i alla fall!!
Tack vännen! Och ja, det är det !! Fantastiskt. Kram
Jo, det är en berg-och-dal-bana att få barn. Det är så mycket som händer i det stora och i det lilla, i själen och i kroppen. Det tar sin tid. Så är det bara. Det är så stort att det gör ont. Så är det bara. Det är så ljuvligt att det inte går att förklara. Och frågorna man önskar att man fick svar på är onekligen många... Och de verkar inte bli färre med åldern:D
Vad härligt det var att träffa er igår. Om än något fragmenterat samtalsmässigt. Vi får nog vänja oss vi det... Stor kram!
Åh, ditt inlägg får mig att minnas den där allra första tiden med Signe. Magisk och omtumlande. Alldeles fantastisk och på många sätt också jävligt läskig.
Skicka en kommentar