3 veckor in i mammarollen kom svackan. Trött, labil, fylld av oro, smärta, och ett ständigt sökande av information. En natt bara gick allt fel. Amningen gick i lås, smärtan eskalerade till outstålig, och jag grät i kapp med bebben, som sambon fick vagga lugnt. Det blev en låsning som satt i, kroppsligt och själsligt och det som för några dagar sedan kändes lugnt var nu fyllt av jobbiga känslor. Som i sin tur gör att det strular än mer. Moment 22 helt enkelt. Sambon har varit underbar och stöttar. Jag försökte förstå varför det kändes så otroligt jobbigt med att amningen strulade. Varför gör det så ont i hela själen på mig? När jag gick en promenad med tårar rinnande för kinderna så fick jag syn på det fula trynet.
Det var fröken Duktig spöket. Igen. Omedvetet har det suttit på min axel sedan bebben kom till världen.
Oh, vilken snabb förlossning, vad duktig du är. Är du redan på benen efter 5 dagar, det var värst. Vågar du dig ut på stan med en sån liten, det tog mig flera månader. Ammar du redan på café? Vad cool du ser ut med honom, jag var så nojig med min. Vad snäll han är, han skriker nästan ingenting...
Jag såg det fula trynet. Försökte klippa till henne med en rak höger. Hoppas innerligt att hon trillade av. Och slog sig hårt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Tjoho känner jag. Du är ju verklige medveten om vilken del inom dig som detta handlar om. Och bara där har du ju kommit jättelångt. Du kan ju till och med desidentifiera dig från den delen efter att ha levt med henne i tre veckor. Du kommer att fixa ditt mammaliv galant.
Och faller - det gör vi alla emellanåt- skillnaden är att veta varför man gör det.
KRAM!
Och ja, jag pluggar psykosyntes :)
Raraste vännen, omfamna fröken duktig, hon har varit fantastisk och hjälpt dig fram i livet. Hon längtar efter att du ska älska henne villkorslöst. Se på fröken duktig med kärleksfulla ögon, tacka henne för allt hon gjort för dig, men tala om för henne att hon inte behöver vara duktig längre för att få din kärlek. Du förstår varför hon är som hon är och hon har varit livsnödvändig för dig, men nu är du vuxen och kan hantera livet annorlunda, så slå inte på henne, älska henne! Och ja, jag har också läst psykosyntes...;-) Och tänka sig, jag har också varit där! Puss!
Been there och både jag och dottern överlevde :-)
Mina två topp-tips till dig är:
-Vårtskydd (silikonvårta som man sätter på bröstet under amning för att skydda vårtan, köp ej apotekets för de är för tjocka tyckte jag utan köp märke från någon barnbutik. Tror mina kom från Meleda eller liknande namn)
- Ammningscentrum på SÖS (har för mig att ni bor i SThlm...?) Barnmorskorna där är guds gåva till mammorna!! Man får komma dit och amma så får man tips och goda råd! Hjälpte mig jättemycket när BVC ville att jag skulle sluta använda vårtskyddet (varför frågade både jag och BM på Ammningscentrum eftersom det fungerade..)och när dottern vägrade äta från höger bröst och bara åt från vänster...
Tack för fina kommentarer det känns tryggt att ha två blivande terapeuter hos sig i den digitala etern.
Yogamamma: Tack!! Och ja jag känner mig faktisk duktig ;-) som kunde identifiera henne. Det, och att få höra att man inte är ensam i det jobbiga, känns som balsam. Kram
Maltes mamma: Jag tror jag förstår vad du menar, även om det nog kommer att ta mig några år av terapi innan jag klarar att krama henne..P o k
Jessica E: som sagt så himla skönt varje gång man förstår att man inte är ensam om problemet. Tack för handfasta råd, och jag kan säga att vårtskyddet ifrån Apoteket testades samma dag, tyvärr som sagt alldeles för stort, men tid på Amningscentrum har jag imorgon måndag.
Tack och lov har amningen gått sååå mycket bättre de senaste 2 dagarna, vilket jag är grymt tacksam för.
Skicka en kommentar