När lillen kom till världen

Förvärkarna hade kommit starkare under helgen. På måndagen den 25e skulle vi haft tid för igångsättning. Som om han kände det på sig. Det var dags att ta saken i egna händer helt enkelt. Under natten till måndagen vaknade jag flera gånger av värk, och förstod att det var starkare nu. Hade det börjat på riktigt? När klockan väl ringde för att vi skulle upp och lämna stora killen i skolan så var det ingen tvekan om att det var på riktigt längre. Jag försökte i tappraste stil dölja både tensapparaten och mina värkattacker för styvsonen. Ville inte skrämma honom. Det lyckades hyfsat. Värkarna tilltog. Några timmar hemma i ett lätt töcken av smärta och till min stora förvåning starkt illamående. Så mycket för att kunna ha ordentligt med mat i magen för att orka. TENSEN jobbade hårt och profylaxandningen gjorde sitt bästa. Bilfärden till SÖS kommer jag inte att glömma. Jag undrar vad folk som tittade in i bilen tänkte. En kvinna som sitter på sidan i framsätet och krampaktigt håller i sig lite överallt. In på Förlossning och jag är som omgiven av en glasbubbla. Svårt att ta till sig vad folk säger. Öppen 4 cm. Ska jag vara besviken eller nöjd? Får ingen vila mellan värkarna. Mår illa och är rädd för att börja använda lustgasen. Rädd för att tappa kontrollen överhuvudtaget. Sambon peppar underbart bra. Till slut övervinner jag rädslan och testar den läskiga slangen som pumpar in lugn gas i mig. Det hjälper att lugna. En stund senare, 6,5 öppen. Barnmorskan är så nöjd så nöjd. Jag känner instinktivt att jag inte kan sittligga i sängen. Måste stå. Häver mig upp och hänger över bordet. Det bestäms att det ska läggas en epidral. En stureplanskille tillika narkosläkare kommer in och meddelar mig där jag hänger över bordet att jag måste ta bort tensen. NEJ tänker jag. Inget att välja på. Medan han tvättar min rygg där jag står känner jag krystimpulserna komma under värkarna. Det är starkt. När vattnet plaskar till på golvet tycks jag vara den enda som märker det. Blir beodrad att lägga mig på sängen på sidan. OCH LIGGA STILLA! Gör det själv du brat tänker jag. Smärtan har verkligen tagit en ny vändning. Krafterna som sköljer igenom kroppen är enorma. Illamåendet borta. Rädslan av att gå sönder. Direkt efter epidralen är lagd så får jag istället höra de oväntade orden: - Vet du, nu kommer den här bebisen. Jag ser redan huvudet. Du måste lägga ifrån dig lustgasen nu. Jag svarar med ett klent: - Nej, då döör jag!
3 krystningar senare, känner jag hur han glider ut ur min kropp. En så helt overklig, fantastisk känsla. Lugnet infinner sig. Barnmorskan efterarbetar med min kropp medan jag ligger och kisar på den lille individen. Det är en pojke har vi sett.
2 dygn senare på ett ganska tråkigt, delat BB rum, bestämmer vi oss för att åka hem.
Det är läskigt att lämna den trygga BB korridoren där vi rullar omkring bland de andra plastvagnarna. Världen där ute där det bara är vi och han. När vi satt oss i bilen kommer tårarna. Sambon stryker över min kind.
Väl hemma lägger jag honom till rätta i sin egen säng. I sitt eget hem. Jag stryker honom över det mjuka huvudet och säger:
Välkommen hem min älskling Då får jag ett reflexmässigt litet leende till svar. Och världen står stilla ett ögonblick.