En dröm

Häromdagen när jag åkte 1:ans buss in till stan, och stod där inpackad i barnvagnsplatsen bredvid två andra vagnar, så la jag märke till dem. Först bara lite ifrån sidan, men sen kunde jag inte sluta snegla på dem. De hade hand om barnet bredvid mitt. En liten söt kille, som såg ut att vara nästan exakt lika gammal som Noel. De satt på tvåsittssätet närmast, så att de fortfarande kunde hålla i vagnen. Hon var blond och kortklippt. Hade röda, men korta naglar. Inte alls banalt. Bara vackert kvinnligt, på ett äldre sätt. Han såg mycket stilig ut. Lång rock och välvårdad frisyr. Men utan att vara stiff. Bägge två utstrålade ömhet och kärlek. De såg pigga och starka ut. Kanske 65+. De småpratade med varandra om sin son/dotters hem som hade fått besök av en städerska på morgonen. Barnet låg och plirade, och började sen kasta ned sitt gosedjur på golvet i den trånga, överfulla bussen. De bara log. "Din lille rackare", sa hon med snälla, pigga ögon. Jag tittade bort. Log också för mig själv. Sen fastnade leendet och jag kände mig plötsligt tjock i halsen. Tänk om det varit så. Tänk om man haft en sån mamma. Så enkelt. Så trevligt. Så mycket kärlek. Utan ont i magen. Som man kunde vara nära. Som kunde få en normal relation till min sambo. Till vårt barn. Istället för den ravin som bara växer sig djupare mellan oss.