Löpning i strilregn

Jag har alltid gillat att vara ute i strilregn. Inte ösregn. Utan det där milda duschandet, som först knappt känns som om det regnar så mycket, men som när du varit ute ett tag inser att det faktiskt gör det, då man blir alldeles genomblöt. Det gör mig levande på nåt vis. Jag känner mig stark. Fri. Vända upp ansiktet i blåsten och känna vätan i ansiktet, är befriande. Igår tog jag chansen. Ut för en kort joggingrunda. Kroppen kändes först klen och kolhydratsfattig. Det blir nog bara 1 varv idag tänkte jag. Jag bestämde mig snabbt för att strunta i klockan och tankarna på hur fort det skulle gå. Jag skulle bara ta mig runt. I min egen takt. Och då hände det plötsligt. Den berömda rytmen infann sig. Kroppen hittade sin takt. Musklerna jobbade i egen rytm. Musiken i mina öron kändes magiskt mixad i samma takt. Jag försvann in i mina tankar. In i de söta dofterna från de blöta, blommande buskarna. Kände sommardoften ifrån vattnet. Passerade veckogamla svanungar. Log, och vände upp ansiktet igen. Mot regnet. Jag gav mig själv och kroppen ett extra varv av rena farten. Tänker att det måste vara såhär för de riktiga idrottsmännen. När den här känslan infinner sig. Det är då, man begär upp ribban på världsrekord. Det är då det kan hända. För mig blev det ett extra varv runt ön. Och extremt härlig frihetskänsla. Det är närvaro för mig.