en svunnen tid

Mellan skratt och svalkande öl, gick vi fram igår på en memory lane som vi delade tillsammans för ett antal år sedan. När vi pratar om det kan man tro att det var på 80-talet. Men det var i början av 2000-talet då vi jobbade tillsammans. Vi är rörande överens om att vi har aldrig haft så kul på jobbet. Vi har heller aldrig haft det så bra på jobbet. Och samtidigt jobbat så lite. Det var långluncher som togs, utan att tveka, i flera timmar. Långt, långt ifrån kontoret. Det var tjänstebilar som kvitterades ut på löpande band, med det ena och den andra lyxdetaljen som man fixade dit i paketet, på nåt sätt. Det regnade giweaways över oss, som om det vore dagens lågtryck. Väskor, jackor, golfbollar, tröjor, handdukar. You name it. Vi började ta det för givet. Kundbesök var det glest om. Kalla samtal likaså. Kunderna ringde till oss. En stor del av tiden på kontoret, gick åt till senaste golfspelet eller skjuta ankor spelet på datorn. Däremellan sattes det rekord i sparkcykel runt kontoret. Ett vuxendagis kan man lugnt säga. En betald lekstuga. Men ack så roligt. Kanske var det också därför det knöts band som håller idag, trots att vi inte ses så ofta. Och trots att vi alla idag sitter med en betydligt mer allvarlig vardag. Varje gång jag åker förbi den höga byggnaden där vi lekte under de där åren, ler jag och sänder en tacksam tanke.