I helgen var vi där igen på ett gästspel. Det stora vemodet rullar in när vi närmar oss byns enda öppna affär, Konsum. Det är fredag kväll, och vi passerar Folkets hus som ser släckt ut. Josefs pizzeria har öppet och det sitter en eller två personer där inne och kurar. Frågan lägrar sig över mig som vanligt. Vad gör de ca 1000 människor som ändå bor här. Är de alltid hemma? Under helgen går vi igenom byn, när det mot alla Värmlands vädermakters odds var soligt. Sambon tar oss med genom de spöklika gamla fallfärdiga byggnaderna som nu är avstängda pga rasrisk. Vi tittar in i gamla trådvalsverket där det står kvar några gamla maskiner som vittnar om det som en gång var. Jag tittar in och ser det sotsvarta taket. De utslagna fönstren. Kan ana den olidliga värme som måste varit här när verket var igång. Kan höra slagen, fräsandet, gnisslandet. En ohygglig arbetsplats. Nu ett vrak. Titanic på land. Vi tassar förbi upp mot huvudvägen genom byn. Den väg som sambons älskade mormor ägnar dagarna åt att titta på. Nu är det ovanligt roliga tider. Sportlovstider innebär ovanligt många bilar. Längs vägen tronar fler tecken på en övergiven stad. Gamla affärer som slagit igen. Markiser som hänger ifrån husen. En flagga på sned. Som om ingen bryr sig längre.
När vi lämnar staden igen på söndag eftermiddagen har vädergudarna tagit tillbaka makten. Det strilar ett fint grått regn över den öde byn. Mormor står på sin trapp och vinkar till oss. Vi tutar och vinkar. Hon stänger dörren och går tillbaka in till det mörka köket. Till vemodet. Till ensamheten. Hon tittar nog länge efter oss på vägen. Det är nog fruktansvärt svårt att bli gammal. Speciellt där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar