Avsked

I veckan har vi tagit ett stort avsked av en älskad, närstående. Jag har alltid haft väldigt svårt för avsked ända sedan jag var liten. Och jag har det fortfarande. Det som är värst är att se andra som är ledsna. På en begravning, vilken som helst, är det förstås svårt då det ju ligger i sakens natur att det är ganska många ledsna människor. Nu när det var så nära inpå så kändes det verkligen tufft. Samtidigt som att det inte går att förstå att en person som varit så självklar, så lugn och så trygg plötsligt inte är här längre. Det är inte greppbart. Men prästen inledde akten med en underbar text om just synen på döden. Jag ska försöka få tag på den men så länge tänker jag på de inledande ord den hade:
Jag är inte borta. Jag har bara gått till rummet intill.