Semestern äntligen här, och jag är nyss hemkommen ifrån några dagar uppe i de Värmländska skogarna. Där regnet hälsat på oss varje dag, mer som en väntad gäst än tvärtom. Där sjön ligger vidunderlig nedanför stupet som vi kan blicka ut ifrån den lilla släktstugan. Där tystnaden vilar på många sätt. Radioskugga och internetfrånvaro gör en självklart okontaktbar. Men de är också som människorna blir små och tystare av närvaron av de stora, gigantiska träden som med sina lätta rörelser sprider ett sus över dalen, ängarna och ända ned till sjön.
Jag sover alltid som en stock där i den lilla friggeboden som luktar trä och sommar. Det är som det är meningen där på nåt vis. Vi äter och sover. Glider ut med båten i det strilande regnet och gör ett försök att locka upp gammelgäddorna ifrån vassen. Misslyckat. De står väl där i sin vass skreva och skrattar åt oss. Vi storstadsbor som mer sitter och duckar för varandras svischande krokar ifrån kastspöna som ibland bara hamnar en meter ifrån båten sådär. Tar en tur in till byn och summerar med två frågor:
Ser alla Hagfors bor ut som Jimmy Jansson? Och vad gör man en regnig fredag på byn, mitt i juli, när de få bilar man överhuvudtaget ser är utanför Pizzerian?
Ändå borde jag veta, jag som bott just sådär, i en annan by i motsvarande storlek - Löttorp..
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar