Nu är vi på våran veckoturné ifrån östkust, till västkust och tillbaka till östkusten igen. Har spenderat helgen hos vänner i Frillesås utanför Götet och njutit av god mat och dryck, snusat på 3 mån underbar bebbe och bara varit tillsammans. Jätteskönt.
Har funderat över hur det här med småbarn delar upp världen i två. Vi som varit med om det, och vi som står utanför och tittar på kalaset som en annan god vän uttryckte sig. Som en hemlig klubb, som alla ser på varandra med hemlighetsfulla, lite himmelska leenden i ett nästan övernaturligt samförstånd över hur det är att få första leendet. Första pussen. Första natten.
Är inte hela livet fullt av dessa saker som delar oss i två? Oskulder/invigna, par/singlar, gifta/ogifta, jobbande/arbetslösa, barn/barnlösa...och många fler. Skumt egentligen. Som vi alla vill para ihop oss till en klubb för att känna oss trygga och dela.
Utanför kalaset är det i det här fallet, fullt av längtan. Otålighet. Önskan. När ska det hända mig? När kommer den där konstiga känslan i kroppen som inte går att ta fel på?
Stod och pratade med min kära väninna och tittade samtidigt förslött på en svart snigel som verkade just påbörjat sin resa över den oändliga altanen. Hans rörelser så små, så långsamma att de knappt går att se med blotta ögat. Det är väl som att lägga en flaskpost i Atlanten ungefär. Kommer han att komma över under natten? Förvånande nog kunde jag sen konstatera en knapp halvtimme senare att han faktiskt kommit halvvägs! Med dessa små små microrörelser har han skapat ett sånt resultat på relativt kort tid ändå. Tänkvärt..
3 kommentarer:
Ja, den snigeln känner jag igen. Tänk om man kunde ta livet med sådan ro?! Det var helt underbart att ha er här på besök! Kändes så avslappnat och skönt med godis och tidningar nästan som förr. Jag hoppas att jag inte gjorde att du kände dig alltför exkluderad ur klubben, utan att du gästspelade lite istället. Maltemannen saknade dig när du hade åkt. Stor kram!
Hallåå, min påg är 4,5 månad och ingen liten plutt på 3 som du skriver...han tog nästan lite illa vid sig.
kerstin: Tack igen för att vi fick komma.Det var supermysigt och avslappnat! Nej nej du gjorde att jag kände mig som sagt som en moster till honom. Men 3 el 4 spelar ingen roll. Han är ju ändå våran snutt, och plutt el hur? ;D Bamsekram
Skicka en kommentar