Semester som vuxen

När det gäller semester så kan det kännas som om man aldrig blir vuxen.

Hur man än gör så blir det inte riktigt bra. Jag pratar om ens föräldrar. Eller i mitt fall min mamma. På något vis förväntar dem sig att allt var som det var när man var liten.

Allihop samtidigt. In i samma hus. Det är bara det att nu är vi liksom några fler. Inte bara vi tre kära syskon, utan våra familjer, barn, bonusbarn och kanske en och annan kompis på det.

Men ändå så vill hon gärna samla ihop oss under samma tak. Det är klart vi ska äta middag tillsammans allihop. Visst förstår man henne. Vi ses inte så ofta när vi bor 50 mil ifrån varandra. Och så under 2 ynka veckor så är vi allihop där. Alla hennes kära barn. Det är här det börjar göra ont. Hjärteont. Man vill så gärna att alla ska vara lika nöjda. Alla ska vara glada.

Ibland kan jag känna själv att jag önskar att jag var 14 igen och där på sommarlov. Pannkakor till lunch. Strandkaffet på bryggning till tonerna av Evert Taube som strömmar ut ur högtalarna. På kvällen kanske grillning med kusinerna. Men idag har man andra behov också. Att få rå om sig själv och sin egen familj. Att träffa sina syskon, och umgås med dem.

Det svåra är också när viljan och orken inte går samma väg för henne. Tiderna har förändrats. Barnen sitter inte som små ljus, vi kanske inte går till samma ände av stranden som vi gjorde när vi var barn, vi äter kanske inte middag på samma tid.

One big happy family är idyllen man strävar efter. Få säkert upplever. När man själv blivit mamma, och mamma blivit mormor så är det svårare. Mycket svårare.