Att åka tillbaka till platser man varit förut är alltid ett vågat steg. Det tenderar att aldrig bli samma sak som det en gång var. Så var det nu när jag 10 år senare kom till Fårö med min sambo för att visa upp för honom de vidunderliga raukarna, stora som enorma byggnader, kraftfullt resta uppifrån stenstranden. För så mindes jag dem. Ifrån den gång jag och mina kära väninnor var där på någon av våra sköna singelresor. Nu upplevde jag dem små. Och inte fullt så imponerande. Givetvis vackra. Vilda. Och när solen äntligen bröt igenom molnen precis lagom till vi hittat fram till "rätt" raukar,som jag skulle visa sambon, så fick jag faktiskt tillbaka lite av den känslan jag hade då. Tänk vilken betydelse solen har.
Ett dygn avslutade vi sedan i Visby. Då var Gotland på sitt allra bästa humör. Solen stekte de små gränderna heta. Vi svettades på cafét med sina dignande rosor och klematis. Precis som jag mindes det faktiskt. Bratsen festade nästan sönder hamnen och vi kunde inte annat än att titta på och fnissa. Kvällen var ljum, och full av sommar. Alla dessa festande tonåringar med både upplevda och besvikna drömmar. Vi överhörde en dyster 17åring som lagom drucken vid midnatt, gick med sin mobiltelefon tryckt mot örat och snyftade till någon på andra sidan etern: "Ja men hur bra har det här 2000-talet egentligen varit. Va? Jag går här i min ensamhet"...
Visby är som inget annat i Sverige. Så mycket sommar. I Sverige men ändå som utland. Underbart.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar