omslag, otålighet och hormoner

Så kom omslaget då. Väntat nånstans, men ändå plötsligt. Igår släpade vi oss ut i regnet och gick runt ön i vår ensamhet. Den enda vi mötte var en mycket väderriktigt klädd ung mamma med sin 3-hjuliga barnvagn. Och en beundransvärd joggare också. Jag såg det man brukar se. Gula löv plötsligt över gångbanan. Björkar som nästan tappat sina blad. Då brukar jag få höstpanik. Men nu vann faktiskt logiken. Det är bara början av augusti. Löven är gula av värmeslag och torka. Så det så. Men ändå påverkar vädret oss så. För min del sprider sig en otålighet. Jag känner mig låg och fundersam. Tänker en hel del på det man förvånansvärt nog nästan aldrig pratar om. Ordentligt. Rädslan över förändringen i livet jag står inför.Hur ska det bli? Jag och sambon har levt bonusfamiljsliv länge, där vi varannan vecka kan vara som vilket 30+ par som helst. Ut och äta. Bio. Sitta uppe länge och bubbla över ett glas vin. Vara spontana. Välja vilka tvprogram vi vill se. Vilka böcker vi vill läsa. Och när. Jag kan ta mina egna turer på stan. Sitta på café och skriva tankar. Ha ständiga små projekt på gång. Shoppa när andan faller på. Prata i telefon. Jag kan ärligt säga att jag är rädd för hur förändringen kommer att te sig. Vem kommer jag att vara då? Och ändå är jag en person som nästan bränt ut mig genom att försöka vara där för alla andra. Tillgänglig, engagerad och rolig. Nu kommer det alldeles snart finnas en liten person som kommer att behöva mig så mycket. Som kommer att sättas i första rummet. Alla säger att det kommer att gå så bra så. Det tror jag också. Men ändå kan jag inte låta bli att grubbla och tänka.