Jakten

Vi sitter och snackar om relationer över lunchen. Jag och den manliga gamla vännen och kollegan. Vi har följt varandra ganska länge han och jag, och sett, hört och känt en del relationer trasa samman hos endera parten. Senast jag såg honom verkade han fast i den eviga singelfällan. Han är en sökare. Söker kicken. I allt. Även den aldrig så spännande oxfilén förvandlas till falukorv och makaroner efter ett tag. Bilar, lägenheter, jobb. Och i hans fall även kvinnor. Det verkar inte vara kärleken som tar slut. Det är kicken.
Nu ett halvår senare hade han trillat dit. Ny familj, bonusbarn och hus. Stängt av alla heta viskningar i mobilen som pep hela tiden.
-Så du har helt rent mjöl i påsen nu då, frågar jag? Han tvekar en stund. Ler lite genant sen. Sekunden efter rätar han på ryggen och harklar sig.
- Jo,det får man säga att jag har. Det är bara några envisa kvar som inte riktigt har förstått vinken.
-Och du har förstås varit helt tydlig mot dem, säger jag med lätt ironi på rösten
-Kanske inte helt, medger han, till min stora förvåning. Ett uns av mognad tänker jag. Men sen lägger jag märke till hans ena ben som har ett ständigt ryckande i sig. Som om han snabbt skakade takten till en ohörbar discolåt. Otålighet. Ett sökande. Efter kicken.