De senaste dagarna har jag pendlat upp och ned i humöret. Mellan tårar och skratt. Från stark till spillra. Mycket beroende av smärta, och kamp. Jag talar om amningen.
För en utomstående, som inte har egna barn så förstår jag hur konstigt det låter.
- Hallå, du har friskt underbart litet barn som dessutom är världens snällaste pojke. Det är väl ingen biggie om inte amningen funkar. Vad är problemet?
Jag vet inte själv vad det är. Kanske den inbyggda mammagenen? Kanske arv och miljö? Kanske min egen karaktäristiska egenskap av enorma énvishet. DET SKA GÅ! DET MÅSTE JU BARA GÅ. ALLT GÅR BARA MAN VILL...
Tårarna rann nerför mina kinder för nån dag sedan. Varför kan ingen bara fixa det åt mig, så att det funkar. Utan smärta. Att det blir sådär mysigt som det verkar vara för alla andra. Tårarna smakade besvikelse.
Sen har sakta sakta den andra känslan kommit. Jag är skyldig mig själv och mitt barn att se till att må bra. Att kunna njuta av den här spädbarnstiden som är så unik.
Det går faktiskt inte heller för alla. Det är ok att ge upp.
Jag vill också kunna njuta. Inte varje gång tänka, hur många månader är det kvar av detta...
5 kommentarer:
Hej vännen, du säger så förnuftiga saker så det är inte mycket att tillägga. Du ska vara stolt över att du kämpat så mycket och nöjd över de (nästan tre väl?) månader du ammat! Du vet de där som har så mycket mjölk att de lämnar till bb? När jag hade spädisar fick jag höra att det bara var de tre första månadernas mjölk som bb var ute efter, det är den som är viktigast. Sedan kan det visst kvitta. Det tröstade i alla fall mej när jag gav upp Fransamning efter knappt tre månader. Men visst, jag vågade förståss inte erkänna det på bvc... Man vill ju så gärna vara duktig mamma. Kram på dej och hälsningar till söta lilla Noel, allt mer lik mamma för varje dag, ser jag! // pia
Honey, jag förstår hur jobbigt det måste vara. Jag tror det ligger så mycket förväntan och bilder om hur det ska vara med det mysiga spädbarnslivet. Speciellt som mamma.
Men du är en så klok kvinna. Och Noel kommer växa upp till en jättefin pojke, oavsett om du ammar i tre månader till eller slutar nu.
Det är inte meningen att du ska behöva gråta av smärta inför varje amning, det är bara inte värt det. Njut av din fina unge och alla mysiga matstunder, som kommer finnas där med nappflaska också.
Och som Pia säger, var stolt över de månader du ammat! Ingen kan säga att du inte gjort allt för att försöka få det att funka.
Stor kram! PS. Vilken sötnos han är det lilla trollet:D DS.
För mig tog det nästan två månader innan amningen funkade. Sen blev den precis sådär mysig som jag ville. I efterhand är jag glad att jag väntade och stod ut, men just när det pågick hade jag god lust att bara skita i allt. Men som sagt - nu är jag glad att jag var envis. Sedan ammade jag Signe tills hon var ett år. Jag kommer förhoppningsvis att göra samma sak nu, med nästa bebis.
Stort lycka till! Och det gör ONT att amma, MEN det går oftast över. Gör det inte det så ska du självklart sluta. Ingen av er mår bra om du pinar dig.
Amning är inte att leka med när det krånglar, sitter själv och kämpar med den med mitt andra barn. Verkar vara både mysigt och praktiskt om man får det att fungera.
Det viktiga är att ni båda mår bra och att du känner att du gjort det du kan. Men det är svårt precis som du skriver, man vill alltid göra lite mer.
Pia: tack för ditt stöd. Det är skönt att höra det där med tre månader, jag har också fått för mig att det är extra viktigt under den tiden. KRAM
Anna: TACK !
Yogamamma och Marielle: Det är så skönt att höra att andra också har haft det krångligt. Tack för ert stöd.
Jag kämpar vidare och har haft några bättre dagar nu. Vi tar en dag i taget och ser hur det går...
Skicka en kommentar