3 timmar bort från stadens sus och dus

var vi i helgen. Värmland. Det var dags att stänga stugan för vintern, så jag, sambon och Noel tog oss dit. Det är nästan overkligt hur det med bilens hastighet går att byta verklighet så fort. Bara 3 timmar ifrån pulsen i stan sprider den regnvåta, tjocka dimman sig över de höga granarna och blir som ett grått lock över oss. Svårmodet smyger sig in i bilen när vi närmar oss Hagfors. Det är ofrånkomligt att drabbas. Det lyser i några av husen. Men sommarstugorna är mörka. Löven beklär vägarna med ett halt täcke. Folkets hus är mörkt. Pizzerian har en gäst ser jag. Konsum är tack o lov öppet till kl åtta. Sitter dem där inne i husen och super undrar jag? Sambon nickar. Förmodligen.
Vi eldar i brasan och klarar oss utmärkt utan vatten. Noel sover som en prins. Vi hälsar på mormor. Genom Noels glittrande ögon, öppnas liksom en ny kanal till hennes sinne. Hon blir kristallklar och glittrar tillbaka. Vilken glädje för oss alla.
Vi åker därifrån och inser att lamporna vi försökt tända upp i stugan för att dämpa ensamheten, kommer snart att släckas."Man ska vara tacksam och glad, så länge man kan vara hemma",säger hon. Varför då? är frågan vi ställer oss gång på gång.
Fort på med Stig Larssons, lyssnarbok igen.
3 timmar och enorma mängder regn på rutan senare, ser vi ljuset igen.