Ett försenat Julkort

Detta var ett av våra julkort i år. Så har även jag sällat mig till skaran som skickar söta bilder på sina barn på jul alltså. Länge har jag förhatligat dessa. Jag tror t.om att jag skrev ett inlägg om det förra julen här. Att mina närmaste vänner som varit på min sida i alla år, nu skickade på sina söta nya små telningar. ARGH! Men nu förstår jag plötsligt grejen. Stoltheten och kärleken som väller över åt alla håll, och man vill verkligen visa upp honom för hela världen. Kolla! Här är min son! Jordens underverk! Den vackraste gåvan! Och eftersom detta bara är en av alla gamla fördomar, teorier och synpunkter som jag tvingats äta upp, eller ändra mig inom, så känns det ganska bra att nu även ta detta med julkortet!
Så från oss alla till er alla..... en riktigt GOD JUL och GOTT NYTT ÅR!!!

Dagens noteringar

Visst är det smått fantastiskt att jag i fredagens skolavslutning för styvsonens skola, fick höra den eviga gamla klassikern framföras- Last Christmas Nästan lika skön med små flick och pojkstämmor, som med den smörsångande George Michael. Men hur många av de små julutprydda ljuva barnen har en aning om vem han är..? Snacka om överlevare..

En annan notering är ifrån förpackningarna ifrån Nestlés mjölkersättning. Där står det: Kom ihåg! Bröstmjölk är den bästa maten för ditt barn. Kusligt likt cigarettpaketens- Rökning dödar! Där är det något förståeligt att man vill spela an på folks dåliga samvete, men när det gäller maten till små bebisar. Allvarligt talat! Där går min gräns...

Frågan blev hängandes i luften

Det har varit en del sorg kring oss på sistone. I vår direkta närhet och runtomkring. Igår träffade jag en av dem från runtomkring som träffats av sorgen som blixten för någon vecka sedan. Jag tittar på henne från håll och undrar vad som pågår där inne. Förmodligen en enorm kamp för att utåt sett se ut som om man åtminstone håller andan uppe. Jag beundrar henne där hon står med sitt yngsta barn på armen, och beskådar det äldre barnets uppträdande på scen. I min värsta mardröm kan jag inte föreställa mig vad hon går igenom nu och har gjort de senaste veckorna. På ett enda ögonblick är deras liv för alltid förändrat. Oåterkalleligt.
När det var dags för fika möttes vi vid kaffebordet.
- Hej, säger jag så glatt jag kan för att inte lägga an en medlidsam ton i rösten.
- Tjena, svarar hon, som vilken dag som helst. Före det ofattbara.
Nej nej nu kommer den, hinner jag tänka. Den reflexmässigt ställda frågan som i 99 fall av 100 besvaras med samma ogenomtänkta, likgiltiga svar.
- Hur är läget, hör jag hennes röst säga. Fortfarande glatt, men blicken är riktad rakt fram, mot kakorna.
- Det är bra tack, svarar jag förstås förutsägbart. Vad ska jag göra nu? Det blir en paus så lång så att hon var färdig med att lägga för sig kakor, och vände om för att gå.
Frågan blev hängande i luften.

Den elaka kattmodern

Vi har en kattfröken. Sally. Eller rättare sagt, om min sambo får säga vad han tycker så är det JAG som har en katt.. Fast han tycker att hon är mysig också. Jag har alltid varit lite av en kattmänniska. Växte upp med katter omkring mig. Bokstavligt talat faktiskt, då min mamma lät en liten kattunge åka bredvid mig i barnvagnen i princip jämt. Fjärran ifrån dagens allergivarningar kan man säga. Vi skaffade Sally efter ganska lång övervägan och för all del också tjat ifrån bonussonen. Jag hade tänkt mig en som skulle bli en stor, trygg, självständig, kelen, hankatt. Det blev en talande, mycket uppmärksamhetkrävande, bottenlös, katthona. Sally. Hon är nu dryga året och jag har nog alltid känt att jag inte räckt till för henne då hon i princip skulle vilja bli omkringburen av mig, eller sitta i mitt knä de flesta av dygnets timmar. Men sedan Noel kom har jag förvandlats till den elaka kattmodern. Åtminstone känns det så. Jag blir liksom irriterad på henne när hon jamar uppfodrande och springer runt mina fötter när jag kommer upp på morgonen för att tillaga första mjölkflaskan. Mitt knä är allt som oftast upptagen redan och är det inte det så njuter jag gärna av en stunds ensamhet. Med andra ord har vi en fnurra på tråden helt klart, Sally och jag. Jag hoppas det går över med tiden.

Att vara här och nu

Att det ska vara så svårt att ändra sitt sinne, sina tankar och känslor?
Jag är så medveten, och ändå är det som en inre kamp. Inte sitta på toa och se skiten i hörnen och tänka jag måste städa. Inte tänka när jag vaknar med ont i halsen: Jaha, nu kan jag inte ut och springa i dag heller. När jag gosar med Noel, inte tänka på ALLT som jag inte hinner idag heller..Jag vill inte vara en sån mamma. Jag vill vara här och nu. Jag vet det. Jag jobbar med det varje dag. Nu ska jag ta det till en ny nivå. Börja skriva positiva tankar för att träna hjärnan in i rätt fåra. Det måste väl gå ?

Kaffe, böcker och barnskrik

Igår ägnade jag ett antal timmar av dagen med min syster och hennes lille 1åring på Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan. Det som är alldeles särskilt trevligt med den butiken är att den har ett fik mitt i centrum av alla bokhyllorna. Med trevlig personal, gott kaffe, och med den trevliga servicen att man får ta med sig böcker ifrån affären och titta i. Det gjorde vi med glädje förstås. Mellan parerandet av en gastande, matkladdande busunge och ett och annat blöjbyte och matning, så kunde jag vila ögonen bland dessa böcker. Mycket intressanta faktiskt. De står numer på önskelistan, tomten!

Ikväll tittar jag på Nobelfesten och undrar när kungen ska sluta göra sin överkammade frisyr...

Ibland är det för sent

Det är en tanke som fick ett ansikte i dagarna som gått. Livet bjuder inte alltid på en andra chans. Det är så lätt att skjuta saker framför sig. Att leva efter devisen Imorgon är en annan dag. Men vi har bara ett liv. Det är här och nu. Vill jag göra en förändring är det bara jag själv som kan åstadkomma den. Och det är bara jag som kan bestämma när.
Den här gången var det för sent. Vi kunde bara titta på och vänta. Hålla i varandras händer för att stödja. I ett ögonblick var allt över. En tystnad spreds i rummet. Det var så tydligt att det nu var tomt. Som om det fladdrat ut genom fönstret som stod på glänt. Ut i mörkret.

Dödens väntrum

Direkt när vi kom in i rummet kunde jag känna det. Den markanta skillnaden mot ett vanligt sjukhusrum. De är sterila och upplysta. Trista och kliniska. Det här var allt det där också. Men det var mörkt och tyst. Endast tunga andetag från sängen kunde höras. Inga slangar eller maskiner med infernaliska röda lampor på en skärm. Ingen dramatik. Bara en tjock tyngd som vilade i rummet. Det var som om jag kunde känna döden som låg där och väntade. Alla vet det. Ändå så svårt att förstå. Så svårt att överge hoppet. Allt vi kan göra är att vänta. Det var ett otäckt besök i dödens väntrum.

Var det bättre förr?

Jag står i hallen och ska ge mig av hemifrån min bror i Lund. Packar väskan och sneglar på Noel som ligger på en matta på golvet med förvånad min över vad som pågår.Det är ett öronbedövande skrik omkring mig.Brorsan små trollungar håller lov.3åringen har lagt sig på golvet och skriker som besatt över att lingonsyltkorven som hans pappa just spritsat ut på moset, inte alls ser ut som en orm. 1 åringen sympatigastar. Brorsan susar emellan dem samtidigt som han försöker göra sig färdig. Jag ger Noel ett tacksamt ögonkast och tänker: Shit hur hade jag klarat det där? Hur orkar han? Det är ändå bara 2 barn. Ja, men så tätt kan man argumentera. Visst. Min mormor hade 10 syskon. Det var tätt! Var barnen så mycket snällare då? Eller var mina mormödrar så oerhört mycket tåligare?
Jag kan bli så besviken och arg på mig själv, när jag känner mig uppgiven och frustrerad om jag inte kan tysta Noel på en gång när han får en ändå sällan förekommande skrikattack. Tankar som vad är det för fel? Vad ska jag göra? Snälla, kom igen,kommer flygande på några millisekunder. En ilska blommor upp. Det hände igår på tåget hem. En övertrött liten pojke fick upp stämman och ilskan rejält en stund. Efter bara några sekunder kände jag hur svettdropparna började sippra fram i pannan. Jag vände och vred på honom. Upp i knät och stå. Skrik. Försökte fumligt att amma. Skrik. Ned i ligginsatsen. Skrik. Trycka in nappen. Skrik. Jag tyckte mig känna blickar överallt. Mest ifrån den snipiga damen som tidigare under amning stirrat på mig tyckte jag. Jag hatar snipiga damer som stirrar. Har ni inte haft barn? Jag får ner honom i vagnen och går ut och ställer mig i utrymmet mellan vagnarna, där man går av. Tåget dånar. Jag vaggar och pustar. Strax somnar Noel. Jag känner hur tårarna är på väg upp. Varför blir jag så stressad? Varför kändes det så mycket enklare direkt när jag kom ut där vid dörren och var ensam?
Stirrar ut genom tågfönstret. Mörkret ligger kompakt. Jag grubblar och tänker. Endast fröken Duktig är vaken.