Det har varit en del sorg kring oss på sistone. I vår direkta närhet och runtomkring. Igår träffade jag en av dem från runtomkring som träffats av sorgen som blixten för någon vecka sedan. Jag tittar på henne från håll och undrar vad som pågår där inne. Förmodligen en enorm kamp för att utåt sett se ut som om man åtminstone håller andan uppe. Jag beundrar henne där hon står med sitt yngsta barn på armen, och beskådar det äldre barnets uppträdande på scen. I min värsta mardröm kan jag inte föreställa mig vad hon går igenom nu och har gjort de senaste veckorna. På ett enda ögonblick är deras liv för alltid förändrat. Oåterkalleligt.
När det var dags för fika möttes vi vid kaffebordet.
- Hej, säger jag så glatt jag kan för att inte lägga an en medlidsam ton i rösten.
- Tjena, svarar hon, som vilken dag som helst. Före det ofattbara.
Nej nej nu kommer den, hinner jag tänka. Den reflexmässigt ställda frågan som i 99 fall av 100 besvaras med samma ogenomtänkta, likgiltiga svar.
- Hur är läget, hör jag hennes röst säga. Fortfarande glatt, men blicken är riktad rakt fram, mot kakorna.
- Det är bra tack, svarar jag förstås förutsägbart. Vad ska jag göra nu? Det blir en paus så lång så att hon var färdig med att lägga för sig kakor, och vände om för att gå.
Frågan blev hängande i luften.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Vad ovant det är att möta sorg ändå, tänker jag. Det är ju så självklart på något vis och ändå så himla svårt.
Ja det är ovant att möta personerna bakom sorgen. Det händer hela tiden runtomkring oss att människor drabbas, men ändå är man så otränad och oförberedd. Konstigt egentligen.
Skicka en kommentar