Jag står i hallen och ska ge mig av hemifrån min bror i Lund. Packar väskan och sneglar på Noel som ligger på en matta på golvet med förvånad min över vad som pågår.Det är ett öronbedövande skrik omkring mig.Brorsan små trollungar håller lov.3åringen har lagt sig på golvet och skriker som besatt över att lingonsyltkorven som hans pappa just spritsat ut på moset, inte alls ser ut som en orm. 1 åringen sympatigastar. Brorsan susar emellan dem samtidigt som han försöker göra sig färdig. Jag ger Noel ett tacksamt ögonkast och tänker: Shit hur hade jag klarat det där? Hur orkar han? Det är ändå bara 2 barn. Ja, men så tätt kan man argumentera. Visst. Min mormor hade 10 syskon. Det var tätt! Var barnen så mycket snällare då? Eller var mina mormödrar så oerhört mycket tåligare?
Jag kan bli så besviken och arg på mig själv, när jag känner mig uppgiven och frustrerad om jag inte kan tysta Noel på en gång när han får en ändå sällan förekommande skrikattack. Tankar som vad är det för fel? Vad ska jag göra? Snälla, kom igen,kommer flygande på några millisekunder. En ilska blommor upp. Det hände igår på tåget hem. En övertrött liten pojke fick upp stämman och ilskan rejält en stund. Efter bara några sekunder kände jag hur svettdropparna började sippra fram i pannan. Jag vände och vred på honom. Upp i knät och stå. Skrik. Försökte fumligt att amma. Skrik. Ned i ligginsatsen. Skrik. Trycka in nappen. Skrik. Jag tyckte mig känna blickar överallt. Mest ifrån den snipiga damen som tidigare under amning stirrat på mig tyckte jag. Jag hatar snipiga damer som stirrar. Har ni inte haft barn? Jag får ner honom i vagnen och går ut och ställer mig i utrymmet mellan vagnarna, där man går av. Tåget dånar. Jag vaggar och pustar. Strax somnar Noel. Jag känner hur tårarna är på väg upp. Varför blir jag så stressad? Varför kändes det så mycket enklare direkt när jag kom ut där vid dörren och var ensam?
Stirrar ut genom tågfönstret. Mörkret ligger kompakt. Jag grubblar och tänker. Endast fröken Duktig är vaken.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag känner igen mig så väl i det där. Och min tröst till dig är att det blir enklare, lättare, när barnen blir större och man på något sätt mognar i sin roll som mamma. Så var det i alla fall för mig. Och nu hoppas jag att jag kommer att vara betydligt coolare med nästa bebis. Men fan vet, det är alltid svårt när andra tittar. Men samtidigt - vi vet ju aldrig riktigt vad de tänker, egentligen. Det är enkelt att ta ansvar för andra och tänka även åt dem.
Kram till dig!
Baby, jag känner också så väl igen mig i din beskrivning. Har stått där med Sixten, i bullret mellan vagnarna, och tackat gudarna för att få vara ensam.
Om det känns som någon tröst så tror jag att man vänjer sig och slutar bry sig så mycket om vad andra tänker. Man blir lite lugnare och coolare. Och så är jag helt övertygad om att hormonerna i kombination med en liten bäbis skrik sätter igång fruktansvärt mycket i en ganska så nybliven mamma. Kanske är det också så att man suttit där själv och förbannat någon stackars förälder med skrikande unge och därav ångesten för vad de andra ska tycka. Jag har gjort det oändligt många gånger. Men, man lär sig och de flesta som tittar på har förmodligen varit i precis samma situation... Kramar till er!
Yogamamma: Ja det blir säkert lättare med tiden, även om barnen på många sätt blir svårare och mer utmanande sen..Jag tror du har rätt. Man får som så ofta annars tänka på att det sällan är som man tror. Dvs att de där andra människorna förmodligen har helt andra tankar i huvudet än vad jag befarar. Kram tillbaka!
Anna: Skönt att du också känner igen dig. Och visst är man en av dem som suckat och pustat och kanske t.o.m vänt mig om och tittat efter vem det var som hade den där skrikiga ungen..What goes around, comes around..;-)
KRAM
Hej hej.. Jo jag känner igen mig också. Men samma sekund kan jag även bli lite obstinat och demonstrativt stå kvar och blänga tillbaka... De brukar bita... Jag är även coolare nu med nr två än vad jag va med min lilla Agnes. Du ska se de dagar hon lägger sig på golvet på ICA affären och SKRIKER!!! Den e kul... Men hon blir nog en bra vuxen får jag hoppas. ;-)Jag gör så gott jag kan. KRAMAR BITTE
Skicka en kommentar