Den elaka kattmodern

Vi har en kattfröken. Sally. Eller rättare sagt, om min sambo får säga vad han tycker så är det JAG som har en katt.. Fast han tycker att hon är mysig också. Jag har alltid varit lite av en kattmänniska. Växte upp med katter omkring mig. Bokstavligt talat faktiskt, då min mamma lät en liten kattunge åka bredvid mig i barnvagnen i princip jämt. Fjärran ifrån dagens allergivarningar kan man säga. Vi skaffade Sally efter ganska lång övervägan och för all del också tjat ifrån bonussonen. Jag hade tänkt mig en som skulle bli en stor, trygg, självständig, kelen, hankatt. Det blev en talande, mycket uppmärksamhetkrävande, bottenlös, katthona. Sally. Hon är nu dryga året och jag har nog alltid känt att jag inte räckt till för henne då hon i princip skulle vilja bli omkringburen av mig, eller sitta i mitt knä de flesta av dygnets timmar. Men sedan Noel kom har jag förvandlats till den elaka kattmodern. Åtminstone känns det så. Jag blir liksom irriterad på henne när hon jamar uppfodrande och springer runt mina fötter när jag kommer upp på morgonen för att tillaga första mjölkflaskan. Mitt knä är allt som oftast upptagen redan och är det inte det så njuter jag gärna av en stunds ensamhet. Med andra ord har vi en fnurra på tråden helt klart, Sally och jag. Jag hoppas det går över med tiden.