Kräkfobi

Jag tror jag vet när den började. Jag var kanske 8 år, och vi satt i bilen på väg till Öland, för sommarlov. I baksätet satt vi alla tre, jag, min bror och syster i den gamla Mercan. Utan bilbälten förstås. Med kuddar och täcken, serietidningar, chips och godis. Allt var precis så härligt som det skulle vara med andra ord. Men så plötsligt som en nysning, kräktes min brorsa rakt ut i bilen. En riktig äkta kaskadkräkning. Resten av resan minns jag inte. Men jag minns känslan i kroppen. Jag blev så rädd. Så äcklad ut i varje fiber av min kropp att det enda som upptog hjärnan var att jag måste göra allt som går resten av mitt liv för att undvika att det där händer mig. I min 8åriga tankeverksamhet var det inte så svårt. För det handlade ju om att han ätit chips, godis och clementiner. Det var det som var boven. Sagt och gjort. Jag åt inte en endaste godisbil på ett helt år. Av ren fobi. Mina syskon tyckte förstås att det var toppen. Mer godis till dem helt enkelt. De skrattade bakom min rygg. Till slut tog längtan efter geléråttan överhanden och jag började äta godis igen. Men fobin fortsatte längre upp i tonåren. En period var jag hysterisk med att tvätta händerna. En annan vågade jag inte sitta på inklämda platser i fall jag inte skulle hinna ut om jag plötsligt behövde kräkas. På bio kunde jag sitta och smygblåsa ut luft när någon hostade bredvid mig, eftersom jag trodde att jag då kunde blivit smittad av kräkbakterier.. Ja ni förstår ju vidden av detta....
Nu sitter jag här med ett litet magsjukt barn i famnen, och har kämpat de senaste dagarna med just denna fobi. Här finns inget annat alternativ än att kapitulera för rädslan att bli smittad. Ge sig hän åt risken. Kom igen då, attackera mig om ni kan...Men innerst inne sitter en liten del av 8åringen kvar. Och vägrar godispåsen.