En stor dag

var det igår. Vi skulle få en kväll för oss själva och farfar skulle sitta barnvakt. Det var första gången. Det var stort. Vi stack iväg i taxi och konstaterade redan utanför dörren att det kändes väldigt konstigt. Ingen barnvagn, eller barnstol. Men vi försäkrade varandra om att det skulle gå bra. Det gjorde det också. I taxin in så kände jag en härlig frihetskänsla. Det kändes så skönt att få vara nära varandra, och kunna ägna sig åt det. En hel kväll. Vi landade på Restaurang Akvavit på Clarion Hotel. Vi kunde leka med tanken att vi istället för Norra Bantorget, satt på Manhattan. Känslan fanns där. Efter en dyr tallrik plockmat, så bar färden vidare till Mosebacke. Till två fantastiska, lysande, charmiga, oemotståndliga kvinnor. Lise och Gertrud. Reklamen utlovade en oförglömlig föreställning med gråt och skratt. För en gångs skull, överlevererade reklambudskapen. Jag grät tårar över påmindgjorda förluster, föll i sentimentala djupa brunnar, skrattade åt deras sköna humor, och begrundade kloka texter om livet. De var som riktade till Noel. Vår älskade lilla kille som just börjat sin resa. Vi skickade ganska många skålar till hans ära igår. Vi gjorde det bra kunde vi konstatera.
Det var också första gången jag kom i ett par av mina gamla jeans, anno pregraviditet vill säga. Tjoho!