gick det väldigt fort. Bara någon minut tog det. De första dagarna när Noel var magsjuk var jag faktiskt rätt cool. Alvedon kunde kapa febertopparna, och jag hade ännu inte ringt till sjukvårdsupplysningen. Han fick ju i sig mjölk trots allt, även om det kom ut andra vägen väldigt snabbt. Men 4:e dagen blev jag iskall. Jag tyckte plötsligt att han var svagare. Han låg mest i min famn och jämrade sig en del. När han vid ett tillfälle såg ut att somna, så fick jag den där iskalla strömmen genom kroppen, lika obehaglig som en elektrisk stöt. Han faller i koma. Feberkoma. Han är uttorkad. När som helst kanske han börjar skaka. Vad gör jag? Tankarna forsade. Paniken i fingrarna när jag först ringde sambon, som fick avbryta sitt möte och komma hem. Därefter snabbt till sjukvårdsupplysningen. Några minuter senare hade den lugna stämman över linjen pratat mig till sans något i alla fall. Jag fick i uppdrag att sitta och pilla i honom en tesked Resorb var 5e minut. Det gjorde jag. Och han tog sig lite, och efter ett tag släppte paniken sitt grepp om mig.
5e dagen blev ett bakslag, och då var jag mest gråtfärdig hela tiden. 6e dagen vände det. Vi kunde gå ut och möta solen tillsammans. Noel kisade i vagnen och tittade med förundrad blick på trädkronorna. Som om det var första gången han var ute. Det kanske kändes så för honom. För mig också nästan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Baby, fan vad jobbigt. Den där skräcken som plötsligt kramar hjärtat och får pulsen att dåna i öronen. Vad skönt att höra att han är bättre, skrutten. Och att ni till och med mött världen tillsammans igen, ni två. Stor kram!
Tack darling. Ja det var verkligen ingen lek. Så skönt att det är över. Och förhoppningsvis blev vi båda lite härdade..längtar efter dig.
Puss
Skicka en kommentar