Nej jag menar inte alla klimatförändringar av allsköns slag som man förmodligen kan skriva ansenliga spaltmillimetrar om.
Jag pratar om de grymma djuren som bebor vår jord. Eller som vi vuxna sådär myndigt brukar skrocka till barnen om. "Inte vara ledsen lille Kalle, för den lilla fisken som du hittade död på stranden. Det är naturens gång förstår du.." Mm. Visst.
Under den senaste veckan har jag bevittnat två numera mycket läskiga djurarter. Mordiska och lömska. Sköldpaddan och Truten.
Vem kunde tro att de där små långsamma varelserna, som man sett kämpa för att i ultrarapida rörelser gräva ned sina små ägg i sanden för att skydda sina blivande ungar ifrån allsköns faror, själva skulle visa sig ha så mycket mord i sinnet? Fick med egna ögon vara vittne till detta vid ett besök i den utländska djurparken. Där simmade de små huvudena omkring i vattenytan. Dammen var full av dem. Märkligt nog var den också full av små yra, pipande nykläckta ankungar. Eller dunbollar som de mer ser ut som. Så gulligt att de simmar där tillsammans tänkte jag. Men då ser man plötsligt en ankunge som sakta men ändå märkbart okontrollerat dras iväg åt ett annat håll, än den försökte simma. Långsamt. Neråt. Under vattenytan. Kampen när den försöker ta sig upp till ytan och till kanten av dammen. Mammans hjälplösa cirklande och oroliga läten men som sköldpaddan verkar vara totalt likgiltig för. Jag och bonussonen funderar på att kasta sten på sköldisen. Men problemen var två. Inga stenar till hands, och förmodligen hade vi blivit utslängda med fötterna före. När det lilla dunhuvudet försvunnit för andra gången vände jag ryggen till och gick därifrån. " Det är naturens gång", säger den 10åriga kusinen till mig. "Du äter ju kyckling" "Jo, men den är död då", försöker jag. "Tycker du han skulle grillat ankungen först",menar du?
Så idag kommer nästa grymhet. Äter middag som bäst när ett gäng måsar plötsligt skriker till och flaxar ned utanför vårt fönster. Slänger upp en blick och ser att det ser ut som någon kastade ned något ifrån luften ovanför just som de skrek till som bäst. De fightades ordentligt. Grannen har slängt ut bröd, tänkte jag först. Men såg sen att det var något luddigt som låg där i gräset. Är det en mus? Nej, säkert en ankunge. Jag måste ut och ingripa. När jag stolpar ut i gräset flyr de bråkandes måsarna och trutarna hals över huvud. Kvar i gräset ligger den. En liten, inte större än en tennisboll. Lever den? Vilken sort är det? Ja, nu reser den sig upp sakta efter att ha legat på magen mot gräset. Som i ett rejält magplask. Den sitter och darrar, vilsen, i gräset. Vad göra??
Ringer min allt i allo konsult och mitt livsorakel. Pappa. Han guidar mig fram till slutsatsen att det nog är en måsunge som någon trut försökt äta upp men som blivit tillräckligt störd av de jagande måsarna för att tappa den i farten. Lösningen- den enda lösningen, blev att ta upp den försiktigt med handskar. Lägga den i en hink och bära ned den till viken nedanför. När jag satte ned den i vattnet simmade den rakt ut i fjärden. Ruskigt ensam. Ovanför svävade spejande, oroliga måsar. Någon var framme och pickade den i huvudet, och det fick den att lyckas ta sig upp till roten av ett träd, där den nu satt, kamouflerad och darrade i ett försök att undkomma dess alla fiender av olika slag. "Nu har du gjort vad du kan" försäkrade pappa mig om. "Resten är naturens gång". Mm. Jag vet. Jag önskade den tyst lycka till och gick därifrån.
Mitt livsorakel och jag enades sen om att krokodiler och andra rovdjur, som dränker sina byten medan de håller fast dem, är bara medelonda. De gör vad man kan begära av dem.
Mest godkänt får lejon som på bara några sekunder stryper sina offer, innan de hugger dem i stycken.
Värst och ondast av dem alla, är hyenorna, som inte klarar av att ha ihjäl sin mat på annat sätt, än sakta rivande, slitande och bitande. Plågsamt och långsamt. Ondskefulla djur helt enkelt.
För att inte tala om hur fula de är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar