Skolavslutning - del 2

Först så är det så otroligt bekant. Förväntansfulla barn. Flickorna i klänningar som föräldrarna tycker de ska ha, dagen till ära. Pojkarna i ny t-tröja, skjorta, en hade faktiskt nästan lite tragiskt nog en slips. Själv var jag förstås som vanligt en aningen sen, så jag såg bara någon annan sent inskyndande pappa med sina mindre barn i släptåg, som han snabbt schasade in i kyrkan. Kom nu. Det börjar ju snart.

Skolavslutning. Del 2. The return of the parent. För nu är man där igen. Efter alla dessa år. Fast nu har man förflyttats ut till bänkarna utmed väggarna, där man sållats till föräldraskaran. De med de stolta ögonen, sagolika leenden och fullt redo med kamerorna.

Första sångerna som de minsta barnen sjunger med sina möss lika röster reser det första bekanta håren, och får mig att känna en tår i ögonvrån. Den handlar om sol och sommar, och de gör små rörelser till. Så sött att det nästan gör ont. Idas sommarvisa kommer sen, och då kommer även jag själv på mig att stå där med just det där leendet. Och de är som att falla tillbaka in i barndomens alla skolavslutningar. Sorgliga avsked i luften. Vänskap som sätts på paus eller stängs av. På en och samma gång total lycka och högtidlig sorgsenhet. Hinner känna knottrorna på armen innan jag väcks på min memory lane.

För plötsligt är det dags för 3:orna att sjunga sitt bidrag, och jag höjer ögonbrynet när de stämmer upp i "Sommartider". Ja just det, Gessles landsplåga. Oj, vad moderna de blivit tänker jag. Den följs av 2-3:ornas "Jag går och fiskar" och sen är det dags för 4:ans "Sommaren är kort"

De skulle de anat Gessle och Ledin när de plonkade ihop de där trallvänliga visorna. Att de skulle förändra något så stort, traditionellt, heligt och ja- svenskt. Som skolavslutningen.

Det är dags för 5:ornas farväl. De ska byta skola till hösten. Tillbaka på minnesvägen. Jag nynnar den i skallen. Det var i och för sig i nian, men vi var nog bara än värre sentimentala då tänker jag.

"Nu är den slut. Den tid som vi haft. Den tid som vi varit tillsammans. Kanske vi ses någon gång, någonstans. Så därför just nuuuuuu- farväääl"

Många år efteråt kunde jag plocka fram den i huvet när jag hade lust att fälla några tårar.

Men krasch så har jag bryskt ryckts tillbaka till nutiden igen. För ur högtalarna i kyrkan väller tonerna till en annan, för all del, mycket välbekant låt. The final countdown.

Ironiskt nog när den väl ebbat ut, får de avgående eleverna varsin ros. Orgeln tar i till sprickfärdighetens gräns, i inledningstonerna till den så otroligt efterlängtade " Den blomster tid". Rysprickarna kommer så äntligen tillbaka på armen. Jag minns den starka känslan i hela kroppen som igår. Minns också hur svårsjungen den sången egentligen är. (Varför så hög tonart?) Jag är en av få föräldrar som sjunger ser jag också. Bredvid mig är de mest saliga leenden.

Så tågar vi ut bland alla de yra barnen som smågnabbas och fnittrar med varandra. Föräldrar som ler. Kramar som utdelas till fröknarna.

Precis som det var då. Fast ändå inte.

Syrenerna är för länge sen utblommade.