Morgonen började väldigt tidigt. Vår lilla vargunge var vaken tidigt, och ylade efter välling. Vi trodde att vi hade skjutit fram vällingtiden till 6. Men så ibland vaknar han i alla fall vid 5. Kanske kände han på sig att det var nåt nytt i görningen idag. Han är envis. Precis som jag. Men jag ger mig inte. Vill verkligen hålla på tiden. Annars kommer det bli väldigt jobbigt när jag ska upp till jobbet. Så denna gång vann jag kampen. Men förlorade sömnen förstås. Därför så bestämde jag mig efter den vakna vargtimmen, att kliva upp och chocka kroppen. Ut i det tidiga soldiset, för en härlig joggingrunda. Jag är fortfarande lite förvånad själv faktiskt. Att jag gjorde det. Väl hemma igen, tog jag tidningen med mig och kröp in i badrummet. På med radion. Tappade upp ett bad. Sen fick jag en väldigt skön timme, som jag redan nu funderar på att göra om i morgon. Sambon var lika chockad som jag själv när han kom upp vid 8 tiden.
Efter det var det bara att gasa på, och göra mig själv och den lille färdig, för att cykla iväg till dagis. Han satt där på pallen i hallen. Med dinglande ben. Nya jympaskor. Så små, så små. Cykelhjälmen på huvudet. Han ser så liten ut min älskade lilla pojke. Liten, men ändå så stor nu redan på nåt vis. Den första dagen på den nya tiden, har passerat. Det gick väl såhär långt.
2 kommentarer:
Lilla vargungen. Det är hjärtskärande, den där första tiden när ens lilla skrutt ska bli stor och klara sig själv utan mammas och pappas famn precis intill hela tiden. Men det kommer gå bra. Han är en sån fin och trygg liten kille och det kommer bli bra. Lycka till på andra dagen och grattis på hans första födelsedag! Och din första som mamma:D Kramar!
Tack vännen, det värmer verkligen. Ja, det är läskigt. Men jag tror också att det blir bra. Snart...Kram
Skicka en kommentar