Gammal kärlek rostar aldrig

Vår sommarturne börjar dra sig mot sitt slut. Men innan jag berättar om senaste upplevelsen Cypern, så blir det en kort recap av mitt öland som besöktes dessförinnan.
Förr satt jag alltid med tårar trillandes nedför kinderna och med en klump i magen, när jag åkte därifrån. Vet inte riktigt varför egentligen. Det var som om det representerade så mycket. Gamla äventyr, tid som försvunnit och som kanske inte blev som illusionen, doften av sommaren som passerat förbi som ett tåg på perrongen. Man står kvar och undrar vad som hände. Som att göra slut med den där allra första sommarförälskelsen, som jag också hade där.
Jag konstaterar nu att så är det inte längre. Tack och lov.
Vi hade två fina veckor, trots den klassiska växlande molnigheten. Vi brydde oss inte om det. Det badades, åktes på utflykter, grillades med kusiner och mängder av kusinbarn fick träffas. Plockades blåbär och eldades i den nya kaminen om kvällarna. Och jag tränade igen på att inte ta ansvar för familjerelationerna. Det gick bättre i år.
När bilen gick hem över bron igen, kände jag en värme i kroppen. Klumpen i magen och halsen hade blivit en trygghet av att vi ses och hörs igen. Som två gamla goda vänner. Precis som det är för mig med den där första sommarkärleken.