Regnet piskar utanför. Blåsten rycker i fönsterna. Det är inte utan att jag tittar ut med lite sorgsna ögon på vår fina uteplats, som vi just gjort i ordning i förhoppning om att få några sensommarfina dagar och kvällar därute. Kanske blir det så. Kanske inte. Men vi kan absolut inte klaga. Vi har ju haft ett riktigt långt och innehållsrikt sommarlov. Verkligen. Men just den där känslan, varttogsommarenvägen känslan, kommer ändå alltid.
Här hemma händer det så mycket just nu. Idag har jag varit och arbetstränat kan man säga. Dök in på jobbet vid 8.00 i morse, för att vara med på ett viktigt möte. Det blev flera timmar av sömnleshet, innan jag klev upp. Gav Noel välling. Gick sen in i badrummet och satte på den lilla radion, medan jag gjorde mig ordning. Precis så som min nya vardag kommer att se ut. Snart. Mycket snart. Noel verkar å sin sida ha varit på ett enda långt läragåläger, i sommar. Det har stapplats och vinglats. Trillats och slagits sig. Upp igen. Envist. Och så plötsligt igår hände nåt. Han gjorde sig fri ifrån Mickes hand, och knatade iväg genom hela vår långa hall. Det var som en förlösning. Sen dess tar han sig varv efter varv i köket och vardagsrummet. Med armarna ut som Frankenstein. Och med det stoltaste leendet i hela ansiktet. Underbart att få bevittna!
Lagom till 1årsdagen nästa vecka börjar dagisinskolningen. Det är mycket tankar i omlopp. Spänning. Nervositet. Oro. Glädje. Stolthet.
En ny vardag håller på att formas. En ny fas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar