Lika men ändå så olika

Vi sitter på en lunchrestaurang på en av Söders bakgator. Snackar om hur vi hanterar olika situationer i våra respektive parrelationer. Det visar sig att vi har vissa likheter. Vi reagerar tex lika lätt med ilska när vi hamnar i för oss stressade situationer. Våra män reagerar lika med deras dörrar som stängs, till svar, när vi blir arga. Jag tänker att vi faktiskt har ganska många likheter ändå. Vi kanske bara inte känner varandra tillräckligt väl för att se det. Sen leder samtalet vidare in på andra spår. Spår som klargör så väl våra olikheter. Olika jobb, olika ekonomiska förutsättningar, olika familjesituationer, olika boendesituationer.
När vi skiljs åt får jag en lätt obehaglig känsla i kroppen. En form av dåligt samvete. På så många sätt känns det som om hon har det svårt. Jag lätt. Jag tittar efter henne när hon går mot tunnelbanan. Det är inte många som skulle gissa att vi är systrar. Vi är så olika, men ändå lika.