har det gått. Sen den dagen då jag gick ut ifrån kontoret med magen i vädret, och väskan på axeln. Med en känsla av att jag lämnat stället för gott. Med en spänd förväntan på det nya, ofattbart stora som väntade då. Nu är det dags att återvända. Så mycket har hänt. Det är svårt att förstå var tiden tagit vägen. Men så tittar jag på min lilla kille som knallar runt här i köket och rustar med allt möjligt.
Jag ler och känner all den där stora kärleken i hjärtat. Lycka. Oro inför vardagslivet som vi inte ska dela på samma sätt längre. Han och jag. Spänd förväntan hur allt ska gå. Har bestämt mig för att försöka ta en dag i taget. Imorrn börjar jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Och jag väntar med spänning på att höra hur veckan varit. Nä, jobb är så långt borta man kan tänka sig ju när man har varit hemma med en liten gris. Fast man kommer märkligt snabbt in i det tycker jag (åtminstone tyckte jag det senast)...
Ja du den har varit jättebra faktiskt. Kul. Spännande. Långa dagar. Och ja, man kommer rätt snabbt in i det, det kan man nog lugnt säga..Hoppas vi kan ses i veckan. KRAM
Skicka en kommentar