Jag jobbar ju med henne mycket, från tid till annan. Att hålla henne stången. På lagom behörigt avstånd. Trycker tillbaka när det pockas på för mycket. Men ibland vinner hon kampen. Hon trycker ned mig i skorna, och får mig att känna mig misslyckad.
Som idag. Den fjärde dagen på dagis, hade förkylningsmonsterna anfallit Noel. 2åringarnas konstant rinnande näsor, har förstås tagit ut sin rätt även på honom. Den första dagissmittan är ett faktum. Men ingen feber, och ganska pigg ändå imorse. Allt gick rätt bra, fram till sovstunden. Det är andra dagen han ska sova på dagis. Igår var Micke där med honom. Då gick det bra. Men idag gick det inte alls. 12 små barn, ligger där snällt på varsin liten minimadrass och försöker sova. 12 små snälla tysta barn. Och så ett som gallskriker. Det är mitt. Jag känner hur pappan till den andra lilla flickan som skolas in samtidigt, ler lite bakom ryggen, i ett uppmuntrande försök säkert, men som bara känns nedslående. Likaså dagislärarna, som försöker ignorera mer. Jag känner hur stressen kommer krypande i kroppen på mig. Svettdropparna längs ryggraden. Såja, såja, nu är det bra. Men det är inte alls bra, tycker Noel. Till slut får jag gå ut, i rummet bredvid. Efter ett tag verkar han somnat i min famn av ren utmattning. Jag försöker gå in igen och lägga ned honom på den lilla madrassen, bland de andra. Men icke. Då vaknar han bara upp på nytt och börjar tokskrika igen. Jag går tillbaka i det andra rummet. Misslyckandekänslorna svämmer upp i kroppen, och jag kämpar för att hålla tillbaka tårarna.
Så löjligt. Men ändå, jobbigt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
O, kära föken duktig, vad jag känner igen mej. Tänk att det är så känsligt det där med ens barn, och att man påverkas så fruktansvärt mycket av omgivningen just när det gäller barnen.
Hemma hade det ju varit en baggis om han trilskats. Men så fort det finns andra där så blir man så himla stressad. Det bara är så och jag vet inte om det går att göra något åt.
Noel kommer givetvis inom kort somna som en gris alldeles själv på madrassen och du kommer snart att ha glömt hela inskolningsgrejen.
Själv ser jag de små ettåringarna som skolas in på Kastanjen i år och tänker: gud vad små! Mina illbattingar är ju jättestora i jämförelse, är det verkligen möjligt att Sigge var så liten förra året?
Han var också mycket "bråkigare" än kompisen som skolades in samtidigt, det var onekligen lite nedslående. Men å andra sidan är han lite mer på, alert, pigg och nyfiken. Det är ett annat temperament liksom.
Själv har jag provat på yoga idag. Glömde bort tiden och kom för sent, fick ringa och fråga om vägen, störtade in med andan i halsen och var helt fel. Men så tänkte jag: Nä, det spelar ingen roll om jag är bäst i klassen, det är inte därför jag är här. Faktum är att jag kanske ska satsa på att bli den sämsta yogaelev som någonsin gått kursen, ja! Härligt! Vad sägs om att bli dagisets värstingmorsa, hon den där virrpannan med den totalt hopplösa ungen ;-)? Det vore väl en utmaning som heter duga!
Många kramar // Pia
Vi är nog ganska många som har en fröken duktig inom oss. Men se det som att hon ändå finns där och försöker göra kärleksfulla saker, som att få din son att sova bland de andra. Jag brukar se det så, att alla de där olika delarna inom oss både begränsar och tjänar oss. På sitt alldeles egna lilla vis.
Pia: Vad skönt att höra från dig. Kan tänka mig att du och jag är rätt lika i de där situationerna. Jag har ju också gått på yoga i omgångar och kan säga att jag kommit på mig själv alltför många gånger vänta på att läraren ska komma fram och säga: Bra där. Fin solhälsning...Så sjuk är jag ;-)
Men jag ser fram emot att få höra om din karriär som den sämsta yogaeleven..
Yogamamma: Ja, jag vet. Du har rätt i det. Min fröken duktigt har tagit mig till höjder och nivåer ibland som jag aldrig trodde va möjligt. Så visst har det sina sidor. Men man vill liksom kunna styra lite mer när och hur man ska välkomna fram henne...
Ulk, jag känner också så väl igen det där. När Sixten skrek sitt allra högsta och alla andra bäbisar i mammagruppen bara satt tysta och log i sina mammors knä. Det är lätt att stressa upp sig när det är andra i närheten och man helt plötsligt börjar jämföra sig med de andra.
Jag har inget bra tips att komma med för att ge fröken duktig en omgång. Eller kanske krama henne lite, som Yogamamman säger? Men du kan vara helt säker på att alla föräldrar känt likadant vid något tillfälle. Försök komma ihåg det när det känns jobbigt. Och det är väl inte konstigt om det blir lite jobbigt heller. Ni har ju varit tillsammans varje dag sen Noel föddes, i ett helt år. Och nu ska ni hitta in i den nya rutinen och den nya vardagen. Det kan väl vara nog för att man ska bli lite spänd och det kanske både du och Noel känner. Var snäll mot dig, du är världens bästa mamma - så trygg och stark och varm.
Men, bara en tanke om läggningen. I början fick Sixten sova i sin vagn istället för på madrass. Kanske det kan vara ett alternativ till madrassen (fast hade det varit så så hade ni förstås provat det misstänker jag...). I början var i alla fall Sixtens vagn väldigt viktig för honom på dagis. Där sov han, dit gick han och satte sig när han ville vara ifred eller när han längtade hem.
Stora kramar, hoppas ni får en bättre dag idag!
Skicka en kommentar