Helgens tankar

Så var det söndagkväll igen, och den här gången känns det för första gången på 1 år som en verklig söndag. Imorgon drar vi igång vardagen. Åtminstone för Noel som då påbörjar sin dagisvärld. Själv har jag 1 vecka kvar i ledigheten. Helt, helt overkligt.
Helgen har varit jättehärlig, med besök och umgänge med min pappa och hans fru. Vi har alltid trevligt ihop. När vi umgås själva med dem framför allt. Jag har upptäckt att min Micke och pappa har så många likheter så det nästan är läskigt. Men mysigt.
Vi har besökt IKEA utställningen, fikat i massor, tittat på sommarens alla foton, rest i minne och tankar igen. Mumsat kräftor och analyserat livet i stort och smått. Mest smått för all del. Men en och annan stor och allvarlig tanke har också passerat. Det är jobbigt och sorgsamt att se sina föräldrar bli gamla tycker jag. Det är så svårt att acceptera att tiden tar ut sin rätt även där. Min pappa är den sorten som aldrig om det inte vore på liv och död (och kanske inte ens då) frivilligt uppsöker läkare. Så han linkar fram med sin ömma höft. Nu med stavar. Smalare än nånsin. Min älskade starka pappa, som alltid varit den som burit på vår packning. Bokstavligt och psykologiskt. Det sistnämnda gör han nog fortfarande. Men det är ändå svårt att ta in. När Noels ögon glittrar mot honom, och deras huvuden möts så gulligt, så vill jag bara stanna tiden.